Orsaken till att löftet gavs var att nedskärningarna inom utbildningssektorn under flera perioder varit stora. Samtliga riksdagspartier är alltså skyldiga till nedskärningarna.
Utvecklingen har gått mot att man skär i basfinansieringen genom direkta nedskärningar och genom att frysa vissa index som skall motsvara kostnadsökningen. För att kunna trygga att en viss utveckling sker inom utbildningssektorn trots nedskärningarna, har framför allt sittande regering skapat många olika projekt. Man skär stort och sätter tillbaka en spottstyver via projekt.
Olika typer av projekt är bra och försvarbara om de syftar till att påverka lagstiftning, resursfördelning eller hur man arbetar. Men då man samtidigt gör massiva nedskärningar blir dessa projekt, som kräver tid och resurser att söka projektfinansiering för, lätt en belastning.
Under den här perioden har det blivit alldeles tydligt att aktörer på alla utbildningsstadier är trötta på diverse projekt och på en splittrad finansiering. Det som nu krävs är dels långsiktighet inom själva utbildningspolitiken men framför allt behöver vi nu långsiktiga satsningar på grundfinansiering.
Oberoende om vi talar om till exempel statsandelar till småbarnspedagogik, grundläggande utbildning, finansiering av andra stadiet eller om indexet till högskolorna kommer följande riksdagsperioder att vara avgörande för hur väl vi lyckas skapa en stabil och förutsägbar finansieringsgrund.
Långsiktiga satsningar på grundfinansiering behövs nu mer än någonsin på alla utbildningsnivåer.
