Det hjälper föga att landets expertis framför massiv kritik. Den politiska kompromiss, som utgör kittet i regerings vara eller icke vara, håller.

För Nylands del är lanskapsreformen en mycket dålig reform. I värsta fall en i praktiken ogenomförbar reform. Det demokratiska underskottet i kombination med budgetunderskottet på hela 300-400 miljoner euro skapar mardrömslika ramar för det landskapsfullmäktige vi ska välja i oktober. Majoriteten av alla kommuner i Nyland kommer inte att sitta vid de bord där besluten fattas om hur servicen ska ordnas och hur budgetunderskottet ska täckas.

Många instanser och politiker har kommit med ändringsförslag, det har vädjats, debatterats, ifrågasatts och krävts förändringar - till ingen nytta. Regeringen, och framför allt centern, inser att ingen regeringssammansättning efter denna skulle införa landskap. Därav denna brådska, därav denna nonchalans för det sakkunniga föreslår och kritiserar. Inget biter då det är tidtabellen och inte innehållet och det uppenbara behovet av förändringar som styr.

Eftersom regeringen driver och sannolikt i riksdagen kommer att få igenom landskapsreformen infinner sig centrala frågor. Varför inte genomföra reformen i etapper för att undvika samma misstag i hela landet? Varför inte tillåta olika lösningar, det säger sig självt att Nyland med 1,6 miljoner invånare inte är betjänt av samma modell som det minsta landskapet med cirka 73 000 invånare. Varför inte låta kommunerna sköta de delar av socialvården där lokalkännedom är viktigt? Ingen tror ju längre på att vi i denna modell ska kunna integrera olika vårdformer till fungerande servicekedjor. Varför inte ge riksdagen arbetsro och ha landskapsvalet senare, i samband med riksdagsvalet i april 2019?

Det blir ingen lätt uppgift för det nya landskapsfullmäktige att under 2019 bygga upp servicestrukturen i Nyland. Men inte kommer det att bli lätt för följande regering heller. Det är nämligen följande regering som ska se till att budgetunderskotten i landskapen täcks i mån av möjlighet. Enbart för Nylands del handlar det alltså om flera hundra miljoner.

Kommunekonomin mår bättre än på länge och då den offentliga ekonomin utgör en helhet är det inte särskilt långsökt att tänka sig att statsandelar tas från kommunerna och överförs till landskapen.

Risken på längre sikt är givetvis att allt fler uppgifter flyttas från kommunerna till landskapen. Med uppgifter flyttas också statsandelarna. Detta urholkar framför allt mindre kommuners existensberättigande.

Vi borde nu fokusera på att reparera det som inte fungerar. Det stora problemet vi ursprungligen skulle åtgärda var dålig tillgång till läkare och service inom primärhälsovården. Primärhälsovården har under decennier nedprioriterats till förmån för specialsjukvården. Tänk om vi skulle satsa på  primärhälsovården och skapa större, starkare kommuner för att lyckas med detta?  

Att skapa landskap slukar nämligen resurser som vi istället borde kanalisera till att utveckla servicen. Nuvarande regering tar inte ansvar för allt som vi vet att inte kommer att fungera, ministrarna konstaterar i riksdagsdebatten att ”mycket hänger på hur man förverkligar reformen”.

Det tål att upprepas. Vi behöver en vårdreform, men landskapen blir dyra och odemokratiska. Trots allt det arbete som lagts ner på både landskaps- och vårdreformen tror jag att det för helhetens skull skulle vara bra om landskapsreformen faller.