Problemet med alltför stora skarvkolonier lokalt eller regionalt har länge förringats av olika orsaker. Den lokala verkligheten såsom förstörda holmar, försämrad vattenkvalitet och minskad tillgång på fisk har mötts av argument som hänför sig till nationella linjedragningar och tolkning av EU- lagstiftning. För den enskilde medborgaren tröstar det föga att höra om skyddsbehov på EU-nivå, då holmar i din närhet förvandlas till stinkande nästen man inte kan närma sig. Konflikterna har avlöst varandra.
Det var därför bra att miljöminister Tiilikainen tillsatte den nationella skarvarbetsgruppen med uppgift att dryfta skarvproblematiken och att finna lösningar. Som ett resultat av detta nationella arbete har de regionala NTM-centralerna tillsatt regionala skarvarbetsgrupper som ska producera information om lokala problemområden. Det här är i princip rätt förfaringssätt, eftersom problemen är lokala eller regionala. Det förutsätter dock att man tar de lokala eller regionala problemen på allvar. Förväntningarna på de regionala skarvarbetsgrupperna är stora.
Om inte de regionala skarvarbetsgrupperna lyckas göra ett trovärdigt arbete fortsätter konflikterna mellan lokal verklighet och nationella diffusa tolkningar av fågeldirektivet. Kommissionär Vella uppmanade redan år 2015 medlemsstaterna att använda sig av fågeldirektivets möjlighet till undantag för att lösa konflikter mellan exempelvis skarvar och fiske. För Finlands del kan man med skäl ifrågasätta huruvida dessa möjligheter använts till fullo.
Anmärkningsvärt är också att problematiken med att beakta lokala förhållanden och vidta åtgärder inte enbart begränsar sig till skarven. Miljöministeriet konstaterar också själv (15.3.2018) att under 2010-talet har mängden skador orsakade av arter som fridlysts med stöd av naturvårdslagen ökat.
De finländska yrkesfiskarnas vardag har länge försvårats av sälarna som äter betydande mängder fisk, till exempel från fiskarnas fångstredskap. Det färskaste exemplet där lokalbefolkningens vardagsverklighet inte överhuvudtaget är i samklang med myndigheternas agerande är vargen. Vargens framfart i tätbebyggda områden har man försökt minska, men myndigheternas njugga inställning till åtgärder har medfört att vargstammen ökar och framför allt till att vargarna rör sig i områden där de inte tidigare varit synliga. Befolkningens oro måste tas på allvar.
Oförmågan att ta lokalbefolkningens oro och åsikter på allvar minskar det allmänna förtroendet för våra myndigheter. Lokala förhållanden och omständigheter bör bättre beaktas i tillämpningen av naturvårdslagen och annan relevant lagstiftning. Ifall den nuvarande lagstiftningen bedöms vara ett hinder för nödvändiga åtgärder för att minska den skada som fridlysta arter förorsakar, bör också lagstiftningen kunna ses över. Att bara lakoniskt hänvisa till EU-lagstiftningen är inte tillräckligt. Det finns exempel från övriga EU-medlemsländer att fungerande och effektiva lösningar med tanke på skarven går att införa och verkställa. I sista hand handlar det om politisk vilja.
Därför har svenska riksdagsgruppen lämnat in ett skriftligt spörsmål till regeringen där vi frågar vad regeringen kommer att göra för att lokala förhållanden och omständigheter bättre skall beaktas i naturvårdslagen och annan lagstiftning? Ämnar regeringen ändra naturvårdslagen så att den bättre beaktar lokala förhållanden och omständigheter?
