När man flyttar över en stor del av den kommunala servicen – och en stor del av budgeten – från kommunerna till landskapet är det skäl att vara noggrann. Man flyttar inte bara en väsentlig service utan också kommunal egendom. Man flyttar makt och ansvar. Men hur går det med delaktigheten, det lokala inflytandet? 

Utgångspunkten i sig är redan problematisk. När man ersätter små enheter med större urvattnas den enskilda rösten. När man dessutom sätter landskapen under statligt förmynderskap i och med den ekonomiska styrning som ministeriet har över landskapet kan man konstatera att en stor del av den finska lokaldemokratin försvinner. Pengar finns om ministeriet ger. Investeringar kan göras, om ministeriet så tillåter. 

Det här låter inte som det ”lokaldemokratiska paradis”, som kommunpartiet Centern marknadsfört reformen som – nej, långt ifrån det. 

Resultatet i det kommande landskapsvalet har prognostiserats genom att köra gammal valdata genom olika simulatorer. Alla resultat visar tydligt att det kommer att gå illa för de mindre kommunerna. De stora städerna kommer i sin tur att få en större representation än vad deras befolkningsunderlag skulle ge skäl för. Det här är ett problem som måste korrigeras. 

Problemet är speciellt stort i Nyland till en del på grund av att Nyland är överlägset störst av alla landskap. Stor-Alberga har lika många invånare som det minsta landskapet Mellersta Österbotten. Den planerande ekonomiska modellen slår också speciellt hårt mot Nyland: under landskapets första år skall ett underskott på 300 miljoner euro sparas in, och sparkravet stiger an efter. Det betyder att serviceenheter måste stängas och tjänster dras in. Många vårdande händer måsta tas ut ur ekvationen. 

När dessa beslut görs är det speciellt viktigt att man känner till de lokala förhållandena och att lokal representation finns i de organ som fattar besluten. Därför är det ytterst viktigt att  lokal representation garanteras i landskapsfullmäktige i synnerhet under övergångsperioden. 

Jag har upprepade gånger lyft upp frågan i riksdagen eftersom detta är ett problem som kan lösas. Om vi delar in Nyland i valdistrikt kunde vi garantera att alla regioner har representation under den problematiska övergångsperioden då landskapets servicestruktur byggs upp. Om regeringen på riktigt tror på tanken om självständiga landskap måste den även förstå att den lokala rösten förtjänar att höras. Genom att gå in för valdistrikt kunde det garanteras.