Jag hade just fattat pennan och börjat skriva på min text då jag läste Kerstin Tarnas insändare (HBL 9.1) om hurdan hjälp de arbetslösa borde få (HBL 9.1). Jag håller helt med henne, och kunde inte ha sagt det bättre själv.

Målet att hitta lösningar för att minska på långtidsarbetslösheten är förstås av högsta prioritet, men regeringens aktiveringsmodell behandlar inte de arbetslösa rättvist och den är allt annat än motiverande. Det här kom också klart fram under höstens sakkunnighöranden i riksdagen.

“Skyll dig själv”- och svångremspolitiken bär inte långt och ökar inte nämnvärt på sysselsättningsgraden eller minskar på fattigdomen i vårt land. Tvärtom.

Genom att bestraffa dem som redan tidigare har det svårt och trots aktiva försök inte fått ett jobb, eller genom indragning av humanitär hjälp – som skedde med till exempel stödet till frivilligorganisationernas matutdelning åt fattiga – har regeringspartierna tydligt visat sina värderingar.

Om vi verkligen vill ha en bestående förbättring till stånd måste vi, precis som Tarna säger, satsa på personlig hjälp och ett långvarigt mentalt stöd för de arbetslösa. De arbetslösa är inte en homogen grupp vars situation man kan lösa med en och samma modell. Ett problem av stora mått är också den växande grupp ungdomar som varken har utbildning eller arbete. Dessa om några behöver personlig hjälp på vägen, för att inte helt slås ut.

För att hitta de rätta lösningarna för att så många som möjligt ska fås med i samhällsbygget och för att bevara vår välfärd krävs ett noggrant och välgenomtänkt pusslande. Pusselbitarna känner vi till och om också den färdiga bilden är klar för oss är det bara att sätta ihop bitarna. Problemen, bitarna, är de många arbetslösa och samtidigt det stora antalet lediga jobb, som inte hittar eller passar varandra. Vi har personerna utan utbildning, främst unga män, och samtidigt ett stort behov av utbildat folk inom många branscher, inte minst inom yrken där man hjälper andra. Vi har skolornas yrkesvägledare, vilkas kompetens och magkänsla borde kunna föra ungdomarna in på en bana som passar dem och där det finns jobb också i framtiden. Vi har den sociala sektorn och arbetskraftsbyråerna som behöver resurser och en motiverad och kunnig personal att ta itu med hela härvan. Här kunde vi kopiera den danska modellen där personalresurserna inom arbetskraftsbyråerna är tiofalt större än i Finland!

Allt det här kostar till en början. Men jag är övertygad om att det betalar sig mångfalt tillbaka ifall vi lossar på svångremmen och slänger piskan och ersätter den med morot och personlig hjälp.

Vi är bara funtade så.

Och till sist har vi det stora frågetecknet: vilka förändringar kommer den ökande digitaliseringen att föra med sig med tanke på framtidens sätt att jobba, eller inte jobba? Statsrådet har den 16 november 2017 tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp, Toimi, vars uppgift är att lista ut hur vi (eller robotarna?) arbetar och är verksamma i framtiden samt att hitta de rätta spelmärkena för hur medborgarnas grundtrygghet ska säkras. Jag representerar SFP i den här gruppen.