Förra veckan firade Finland 100 år av självständighet. Då jag satt i Helsingfors domkyrka och lyssnade på ärkebiskopens förrättande av den ekumeniska gudstjänsten flög mina tankar iväg. Jag blev att tänka på hur mycket man borde vara tacksam över samt hur mycket man idag tar för givet. Fred, trygghet, god sjukvård, ekonomiskt välstånd och frihet känns idag som självklara subjektiva rättigheter. Det har de inte alltid varit.

Min morfar brukar ibland berätta hur det var att växa upp under kriget och hur många årskullar som kort därefter kom att flytta till Sverige på grund av brist på jobb. Min pappa har berättat hur det var att växa upp på den åländska landsbygden där nästan alla gårdar hade ett par egna kor och hur det var då man fick elektricitet till familjehemmet.

Idag kommer mjölken inte längre från kor, utan från matbutiken och elen kommer från eluttaget. Ett tio minuters strömavbrott under favoritprogrammet på teven kan ruinera en hel kväll.

När jag växte upp på Åland under 80- och 90-talet åkte jag ofta med min familj till Rättvik i Dalarna för att skida. Att åka till Åre var både långt och i synnerhet för dyrt. Det var det också att åka till Kanarieöarna. Därför blev det Rättvik och vi åkte alltid veckan innan eller veckan efter Stockholmarna hade sportlov. Att åka under ”Stockholmsveckan” var för dyrt och då var man i stället hemma och åkte pulka med lillebror, lillasyster och kompisar.

Jag har haft en väldigt fin och lycklig uppväxt, men då jag tittar tillbaka på den ser jag att förhållandena var betydligt mer anspråkslösa då i jämförelse med idag. Så många saker som var helt otänkbara då, är idag möjliga rent materialistiskt. Men är jag lyckligare idag än jag var då? Knappast.

Det här är ingen text som vill romantisera anspråkslöshet eller hårdare tider. Det jag vill påminna om är i stället hur viktigt det är med perspektiv. Vi människor har en tendens att snabbt glömma bort hur det var förr. Det gör oss kortsynta och blinda.

Då det känns som om halva Finland är på väg till Thailand under vintern är det ett tecken på att de allra flesta i vårt samhälle har det oerhört bra. Vi har det mycket bättre än tidigare generationer, rent materialistiskt. Det är viktigt att vi kommer ihåg det och inte blir giriga. För vi har råd att dela med oss.

För mig är det allra viktigaste något man inte kan köpa för pengar. Det är min familj och mina vänner. Många vänner ser jag för sällan, men de finns där, och jag äter hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam. Ta därför hand om varandra och era nära och kära. Spendera inte julen framför datorn eller paddan, utan hälsa på varandra. Skänk också en tanke till dem som har betytt mycket för dig och säg det till dem. Det uppskattas. Ta ledig tid framför granen eller brasan och reflektera lite. God jul!