Att man i synnerhet i senare tid med mestadels frivilliga krafter kan producera material av så hög klass är beundransvärt. Det är ett mycket värdefullt arbete teamet bakom tidskriften gör.
Frivilliga krafter, säg eldsjälar, har alltid varit viktiga för skärgårdssamhällena. Så var det för 140 år sedan, för 40 år sedan - och så är det idag. Utan de människor, med genuint intresse för skärgården och dess invånares välmående, som jobbar och stretar i olika föreningar, byaråd och talkogrupper ute i skärgården skulle sammanhållningen och livskvaliteten vara en helt annan i skärgårdsbyarna. Ta bara alla de som är verksamma i de frivilliga brandkårerna och i motsvarande verksamhet som till sin karaktär är betydande för grundtryggheten ute på öarna – de öar, som är svåra att nå för myndigheterna från fastlandet.
Vid sidan av att vi applåderar skärgårdsbornas anda och vilja att sträva åt samma håll ska vi inte tillåta att statsmakten och andra offentliga myndigheter nedgraderar eller negligerar skärgården. Vi bör ständigt påminna beslutsfattare på alla nivåer om vikten av en levande skärgård och dess kulturarv. Statsmaktens förstående för skärgårdens behov har dock kommit att variera de senaste fyrtio åren.
Man kan väl säga att guldåren för statsmaktens behandling av skärgården inföll i slutet av 70-talet och under 80-talet. Då öronmärktes mycket projekt och stöd för skärgården. Något som vid denna tidpunkt hade stor betydelse för Åbolands skärgård var beskedet om att upprätta högstadieskolor i Houtskär, Korpo och Nagu. Till exempel på Houtskär mångdubblades födelsetalet under en femårsperiod efter att det blev klart att högstadieskolorna kommer till, när det tidigare fötts kanske 2-3 barn per år föddes det plötsligt 10-12 barn per år.
Självfallet finns det alltid också andra incitament för att skaffa barn – eller försöka göra det - än nivån på den lokala offentliga servicen. Men den betydelse en existerande förutsägbar, trygg uppväxtmiljö har för hela familjen skall inte underskattas.
En annan viktig milstolpe för skärgården var 1981 när Skärgårdslagen stiftades. Skärgårdslagen förpliktar staten och kommunerna att arbeta för att trygga skärgårdens näringar, trafikförbindelser, service och miljö. Skärgårdslagen betydde också instiftande av skärgårdsdelegationen, som utses av statsrådet och bevakar skärgårdens intressen och där jag personligen har äran att sitta med denna valperiod. Förutom att skärgårdsdelegationen tack vare sin parlamentariska bredd och regionala representativitet än idag är ett viktigt organ för att se efter skärgårdens intressen skall vi aldrig ge upp detta principiella krav: att skärgårdslagen fortsättningsvis binder statsmakten till att se efter skärgårdens behov och beakta effekterna för dessa trakter i allt väsentligt beslutsfattande kring trafik och annan central samhällsservice. Detta bör alltid påpekas av skärgårdens försvarare när samhället står inför ännu en förändring. Vem skall lyfta på kattens svans om inte katten själv?
Fungerande förbindelser har alltid varit en förutsättning för att man ska kunna leva och verka ute i våra skärgårdskommuner. Förbindelserna har i regel skötts med landsvägsfärjor och förbindelsebåtar, och glädjen har varit stor varje gång farkosterna har uppdaterats eller förnyats – senast med Elektra mellan Pargas och Nagu. Att tryggt och säkert i alla väder kunna ta sig hem är en grundläggande rättighet. Därför skall skärgårdstrafiken betraktas som väg över vatten – en livsbetingelse för dem, som inte har några alternativ. Därför var det också rätt att planerna på försök med användaravgifter i skärgårdstrafiken kunde skjutas i sank. Vi talat om grundläggande samhällsservice, inte nöjesåkande.
Det kanske allra viktigaste infrastrukturprojektet i Åbolands skärgård under senare år är broförbindelsen mellan Kasnäs och Lövö i Kimitoöns kommun. Bron, som byggdes 2011, har varit betydande när det gällt att utveckla näringslivets och turismens förutsättningar ute på Kasnäsudden och på de närliggande skärgårdsöarna, samt att förenkla vardagen och tryggheten för de fast bosatta på Kasnässidan av bron. Nu bör vi outtröttligt fortsätta arbeta för en motsvarande fast förbindelse mellan Pargas och Nagu, med bland annat de goda erfarenheterna från Lövö-Kasnäs förbindelsen som vägkost. Att broprojektet mellan Pargas och Nagu är totalekonomiskt lönsamt för samhället då driftskostnaderna för färjorna och köandet faller bort är ett trafikpolitiskt men också nationalekonomiskt faktum. Snart får Karlö sin bro. Samma byggargument, i kvadrat, kan användas också för Pargas-Nagu, detta livligast trafikerade färjepass i hela landet.
Turismens betydelse som näringsgren i skärgården stärks för varje år. På det kommunala planet har man i hela Åbolands skärgård gjort målmedvetna satsningar på turismen. Ett konkret, centralt exempel var i tiden Skärgårdens ringväg som binder samman största delen av den natursköna åboländska skärgården i ett paket för den mobila turisten – inklusive cyklisten. Att efterfrågan finns för att fortsätta utveckla skärgårdsturismen i regionen bevisas genom att det erkända resemagasinet Mondo utsett Skärgårdens ringväg till årets inhemska resmål 2017. I fjol fick Kimitoön samma erkännande.
Utvecklingen av Örö, detta forna militära forte, till ett stort turistdragplåster har gått som på räls efter att Försvarsmakten gett allmänheten och företagare tillträde till ön. Fortstyrelsen förtjänar ett erkännande för sin aktiva roll i utvecklandet av ön till det den är idag. Modiga entreprenörer har sett möjligheterna och genom investeringar sett till att besöksnäringarna på Örö kunnat växa till sig på ett hållbart sätt - utan dåliga kompromisser för öns unika ekosystem.
Också vad gäller förvaltningsgränser och –reformer har skärgården varit i händelsernas centrum. Kommunsammanslagningarna som resulterade i nuvarande Pargas stad och Kimitöns kommun år 2009 är en av de förvaltningsmässigt sett största händelserna i regionen. Fusionen av skärgårdskommunerna föregicks av eldfängda, men ändå framtidsorienterade diskussioner. Nu, åtta år senare, har stormen bedarrat och de allra flesta verkar nöjda med – eller åtminstone har accepterat - förändringen. I grunden är det som den åboländska avisen säger i sin slogan: livet är lokalt. De små skärgårdskommunernas identitet har inte gått förlorad. En houtskärsbo är fortfarande en houtskärsbo. En dragsfjärdsbo är från Dragsfjärd. Samarbete och framåtanda är dock fortsättningsvis viktigt, ja, allt viktigare. Alla som bryr oss om en fortsatt levande skärgård bör dra åt samma håll för att utveckla våra bygder.
Ett ständigt orosmoment i skärgården är miljön. Vår unika arkipelags välmående har orsakat mycket oro under åren. När vi för 40 år sen slängde oss i plurret och lät hunden simma och dricka havsvatten utan oro blågröna alger, är det idag ställvis ont om varma sommardagar då vattnet är rent, svalkande och välkomnande. Eutrofieringen och övriga förändringar i miljön spökar i bakgrunden. En tid såg det ut som att vi för gott får kyssa farväl till några av våra karakteristiska arter – till förmån för arter som skarv och säl. Här är faran ingalunda över, ta bara förutsättningarna för yrkesfisket och fiskodlingen. Sedermera lyckades vi dock rädda exempelvis havsörnen, som nu är mycket livskraftig i den åboländska skärgården. En ren skärgårdsmiljö kräver kontinuerliga insatser, både på ett lokalt och globalt plan. Vi måste kämpa för att bevara vår vackra skärgård även för kommande generationer. Än är det inte för sent.
Kampen för bevarandet av en levande skärgård har alltid krävt sina intressebevakare både lokalt, regionalt och nationellt. De som talar nog talar vackert om landsbygdens och glesbygdens behov ser inte nödvändigtvis också skärgården och dess specialbehov framför sig. Själv har jag sedan snart elva år tillbaka äran att i riksdagen dra mitt strå till stacken, nu också i egenskap av medlem i statens skärgårdsdelegation samt i den nya parlamentariska arbetsgruppen för glest bosatta områden. Utan ständig kontakt, stöd och goda råd från skärgårdspolitikens verkliga experter – skärgårdsborna själva – skulle detta arbete dock vara klart svårare, om inte omöjligt.
Ett varmt tack till de äkta skärgårdsvänner som genom att dela med sig av sina egna betraktelser, friskat upp mitt eget minne och bidragit till denna text. Ett stort grattis på 40-årsdagen till Tidskriften Skärgård, hoppas på åtminstone 40 år till av passionerad skärgårdsjournalistik.
