Mångsidig forskning visar entydigt att en kvalitativ småbarnspedagogik har långtgående positiva effekter på barnens inlärning ända upp i tonåren och på andra viktiga färdigheter, såsom social kompetens. Småbarnspedagogiken jämnar ut de skillnader i inlärningsresultat som barns socioekonomiska bakgrund ger upphov till.
Småbarnspedagogiken är vid sidan av den grundläggande utbildningen det mest effektiva sättet att stöda barnfamiljer. Finlands styrkor är personalens utbildningsnivå samt att antalet utbildade vuxna i förhållande till antalet barn är relativt högt.
Regeringen har gett kommunerna möjlighet att förstora grupperna för barn över tre år och att begränsa rätten till heldagsvård. Avgiftsfri småbarnspedagogik i fyra timmar per dag för barn som fyllt tre år borde vara följande steg vi tar.
Bra skolor i hela landet har varit avgörande för att kunna utveckla välfärds- och rättsstaten Finland.
Skillnaderna mellan skolorna är fortfarande små i Finland. En liten skillnad finns mellan de skolor som klarar sig bäst och de som klarar sig sämst. Däremot ser vi nu allt större regionala skillnader.
I Finland får hemmets socioekonomiska ställning en allt större betydelse för skolframgången. Det här gäller för såväl naturvetenskaper och matematik som för läskunnighet. Forskning i Finland visar att barn i familjer som lever i fattigdom ofta också drabbas av svagt socialt och kulturellt kapital.
I de större städerna väljer dessutom barn från de högre samhällsklasserna och från medelklassen intensifierad undervisning där skolornas alltså specialiserar sig på vissa ämnen. Barn från arbetarfamiljer väljer sällan intensifierad undervisning. Framför allt föräldrarnas utbildningsnivå påverkar valet.
Professor Erno Lehtinen har konstaterat att detta leder till olika målsättningar för olika klasser (eller skolor). Enligt internationella jämförande studier har denna informella nivågruppering inte lyckats med att förstärka topprestationerna. Däremot har resultaten för elever med de svagaste prestationerna ytterligare försvagats som en följd av denna utveckling.
En stor utmaning finns i de områden och stadsdelar där problemen hopar sig. För att komma åt den negativa spiral som vissa områden dras med måste förtroendet för närskolan stärkas genom mångsidiga åtgärder.
Differentiering börjar redan inom småbarnspedagogiken och därför borde småbarnspedagogiken bli en del av skolstigen. Via daghemmen kan man stärka familjernas känsla för närområdet och därmed påverkas också valet av skola.
Fortsätter utvecklingen som hittills växer skillnaderna mellan barnen och deras skolframgång i de olika socioekonomiska grupperna. Utbildning, arbetslöshet och social tillhörighet går i arv. Skolan kan inte ensam trygga jämlika förutsättningar för alla barn, för att lyckas behövs många aktörer och sektorer.
Principen om närskola, gruppstorlekar, timresurser och satsning på olika former av stöd är bara några exempel på viktiga frågor. Ett fungerande skolsamfund behöver också en god elevvård och samarbete mellan hem och skola. Ungdomsarbetare och hälsovårdstjänsterna måste finnas till hands i skolorna. I lärarutbildningen borde man ge de blivande lärarna flera redskap att möta mycket heterogena grupper.
En fråga som borde diskuteras både nationellt och lokalt är hur man bättre kunde styra resurser till både daghem och skolor som finns på områden där de största utmaningarna finns.
Idag vet vi vilka stora utmaningar jämlikheten i våra daghem och skolor står inför. Nu behövs åtgärder för att stoppa utvecklingen. Jämlikhet genom och i utbildning handlar till syvende och sist om det samhälle vi vill ha. En ödesfråga alltså.
