Att inte få sälja ut sitt öl direkt från bryggeriet när nog gårdsviner och sahti sedan länge får säljas ut från gårdarna är inte begripligt. Därför är förslaget till ny alkohollag välkommen. Framöver får småbryggerier, som per år producerar högst 500.000 liter, sälja ut sina produkter – i lagen kallade ”hantverksöl” – direkt från bryggeriet.
Det våras alltså, bildligt och bokstavligt, för småbryggerierna.
Låter det som en nyhet? Säkert för ganska många. Mediadiskussionen om den nya alkohollagen har hittills enbart handlat om huruvida matbutikerna skall få sälja 5,5-procentig öl, longdrinks, cider och blanddrycker – så kallad alkoläsk – mot 4,7 procent nu. Det här dominerade också remissdebatten i riksdagen nyligen. Så brukar det gå i republiken, som kan bara diskutera bara en sa, en detalj, åt gången.
Utan uppmärksamhet har alltså passerat en massa annat som finns i lagförslaget. Som att restauranger får sälja ut starköl att tas med, att staketen runt utskänkningsställen på festivalområden försvinner, att restauranger bara genom att meddela – idag behövs tillstånd – kan servera till klockan 04.00, att det blir lovligt att servera dubbla alkoholportioner, att Alko-butikerna kan hålla öppet till 21 på vardagar, att uppdelningen i A- och B-rättigheter på krogen förvinner. Och så alltså detta med småbryggerierna.
Men okej, låt även oss då smaka på frågan om vad dagligvatubutikerna skall få sälja och vad inte. Det handlar om effekterna – nu och senare. Om förslaget att då sälja 5,5-procentiga drycker går igenom säger experterna att konsumtionen på kort sikt ökar och priset sjunker i konkurrensen. Enligt Dagligvaruhandeln r.f blir prissänkningen 40-50 procent. Samtidigt förlorar Alko 70 procent av sin försäljning av öl, cider och long drinks, vilket motsvarar 7 procent av omsättningen. Alko har antytt att detta har negativa effekter för alkobutiksnätet.
Hälsoeffekterna då? Enligt regeringspropositionen ökar alkoholkonsumtionen 5-6 procent, vilket betyder 150 nya dödsfall och 1500 alkoholrelaterade sjukdomar och olyckor per år. Detta, liksom de ekonomiska konsekvenserna för social- och hälsovården, arbetslivet med mera, påpekas av många av dem, som givit utlåtande om lagförslaget. Krassa siffror.
Så vad skall man tänka om allt detta? Mycket. Även om alkoholens skadeverkningar är omfattande och inte kan förringas måste man fråga sig: varför är alkoholen fortsättningsvis en så traumatisk fråga? Varför debatterar vi igen alkohollagstiftningen som om det vore första gången man tänker liberalisera och öka utbudet? Som om inte spelet öppnats redan 1969 då mellanölet släpptes fritt, 1994 då Alkos monopol avreglerades (förutom minutförsäljningen) inför EU-medlemskapet och 2004 då alkoholskatten sänktes med en tredjedel och resandeinförseln från andra EU-länder släppes fri – vilket främst märkts i form av ölrallyt från Estland.
Såklart har vi en traumatisk historia då det gäller alkoholen. Vi har - så att säga - alkohål i vårt politiska minne. Åren 1919-32 gällde den famösa förbudslagen – tills den upphävdes i en folkomröstning. Smugglingen, hembrännandetoch konsumtionen blomstrade dock oavsett - ja, eller just på grund av - förbudet. Men än idag har vi som arv från förbudslagens tid en bild, ja en mytbildning, kring alkoholen som den spännande förbjudna frukten. Den som är hårt reglerad, svåråtkomlig, lite tabubelagd, men just därför så eftertraktad, så lätt missbrukad. Måste det faktiskt vara så? Måste det vara så i all evighet?
Eller är det bara så att denna lagstadgade mystifiering av alkoholen, denna fälla vi gillrat åt oss själva, är vårt historiska öde? Att vi finländare i detta norrfångna land helt enkelt är genetiskt inkompetenta för att kunna skapa en vardaglig relation till alkoholen, som man har i många andra europeiska länder? Eller är det tvärtom så att man med små, försiktiga, men samtidigt målmedvetna, konsekventa steg bör fortsätta på den väg som stakats ut 1969, 1994 och 2004 – i hopp om att det friare utbudet på längre, sikt, trots ökade problem på kort sikt, avdramatiserar, avmystifierar alkoholen och plockar ner den från sin piedestal?
De facto är vi redan på denna väg – även om debatten igen låter som att vi nu tar de första jungfruliga stegen. På femtio år har finländarnas alkoholkonsumtion förändrats radikalt. Då var över 70 procent av den statistikförda försäljningen starksprit. Då mellanölet släpptes 1969 ökade totalkonsumtionen, men styrdes – som planerat - mot svagare drycker. Idag är 50% av all konsumerad alkohol öl, starkvarornas andel är en fjärdedel. Vinets har sedan 1985 ökat från 5 till 20 procent. En ”mellaneuropeisk trend” alltså här, om man vill se det så.
Nu gäller det då att välja väg – igen. Kan den föreslagna alkohollagsförändringen stärka denna redan femtioåriga ”utspädande” trend – samtidigt som Estland höjt alkoholskatten rejält och incitamenten för ölrallyt minskat? Också den frågan kommer säkert att gäcka social- och hälsovårdsutskottet, ett stort antal sakkunniga och slutligen hela stora salen då den nya alkohollagen rinner vidare i riksdagens korridorer.
