Som liten började jag, precis som många andra åländska ungdomar, att spela fotboll. Ganska snabbt kom jag dock till insikt att fotboll inte riktigt var min grej. Jag var nämligen rädd för att nicka bollen och varje gång jag skulle försöka nicka så blundade jag. Om man är rädd för att nicka bollen blir det nog inte aktuellt att någon gång få spela Champions League. I stället blev det ishockey med Mariehamns IFK, där man inte behövde nicka. På samma sätt som i fotbollen drömde vi nog alla i rinken att någon gång bli proffs. Uppsala AIS grusade dock effektivt de drömmarna då vi en match förlorade med 2-37. Trots att det generellt brukar bli fler mål i ishockey än fotboll, är 39 mål rätt mycket i en match.
Bland klasskamrater och andra åländska ungdomar såg man dock att det fanns potential att gå långt. En av dem var Jani Lyyski. Jag minns den årliga matchen mellan elever och lärare i Kyrkby högstadieskola. Jani slog redan då långa krossbollar och plockade ner bollar lika enkelt som proffsen på TV. Jani blev proffs och är idag lagkapten för IFK Mariehamn. Men, om någon hade sagt till Jani, mig eller någon annan att IFK 20 år senare skulle spela Champions League fotboll hemma på idrottsparken hade vi nog grimaserat. Men, i onsdags gjorde man just det.
IFK Mariehamns fotbollssaga är helt otrolig. Det borde nästan inte vara möjligt. Jag var inte med på plats då man tog steget upp till ligan, men jag var med i Valkeakoski då man vann finska cupen och senaste år då man vann ligan. Det var stort. Men att spela i Champions League, den främsta lagturneringen i hela stora världen, är enormt. Tänk att ett litet samhälle som Åland, med knappt 30 000 invånare, har ett lag som tar emot stora Legia Warszawa - som senaste november spelat oavgjort, 3-3, mot Real Madrid. Det är stort. På plan i onsdags kämpade IFK:s spelare mot en på pappret överlägsen motståndare. Det borde vara omöjligt. Väl på plan bjöd man på kamp. Legia dominerade aldrig och IFK var inte långt ifrån att göra mål. Skulle bollen studsat lite annorlunda hade det lika gärna ha kunnat bli 3-3. Oavsett resultat i matchen var IFK och Åland redan vinnare.
Legia var en mardrömsmotståndare för IFK, inte bara sportsligt, utan också säkerhetsmässigt med dess ökända fotbollshuliganer. Av den anledningen laddade man upp med omfattande säkerhetsarrangemang inne på arenan och med polisförstärkning ute på stan för att i alla situationer kunna hålla kontroll på läget. Vi har en otroligt kunnig polis som tillsammans med specialister från rikets poliskår beslöt om förstärkningar för att se till att resurserna skulle vara tillräckliga, vilket är det enda som på riktigt har betydelse. Man vill aldrig hamna i en situation där man i efterhand konstaterar att resurserna inte räckte till. Allt sköttes helt enligt manualen och oerhört professionellt av polis, övriga myndigheter, klubben och samtliga inblandade.
IFK Mariehamn är med och sätter Åland på kartan och sprida den goda Ålandsbilden. Dagligen de senaste veckorna har riksdagsledamöter från alla riksdagsgrupper pratat med mig om matchen. I onsdags var det många riksdagsledamöter som höll tummarna då IFK spelade. För i Champions League var IFK inte bara hela Ålands lag, utan den här gången också hela Finlands lag.
Tack till alla krafter med Peter Mattsson och Robert Söderdahl i spetsen, till hela laget och tränarna med Jani Lyyski och Peter Lundberg som frontfigurer, till alla frivilliga krafter och alla mammor och pappor som skjutsar och ställer upp som juniortränare och som frivilliga, inte bara i Mariehamns juniorer utan också i övriga föreningar samt till alla sponsorer. Tack för festen IFK. Vi ser fram emot flera.
