Då saker och ting kommer i ett nytt ljus

21.06.2017 kl. 10:31
Kom inte och säg att finländsk politik är tråkig. I branschens obarmhärtiga direktsändning har vi under den senaste veckan fått beskåda ett stycke spektakulär politisk historia.

Först en  palatsrevolution, en demokratisk kapning, av regeringspartiet sannfinländarna, tvärtmot den avgående ledningens manus. Därefter ett klockrent exempel på att populistpartier, mesd modell i cellbiologin, förökar sig genom delning. Tjugo missnöjda sannfinländare marscherade ut och grundade sitt Nya alternativ,  Och vips hade vi en nygammal regering med oförändrad bemanning, som bara tuffade vidare som om inget hade hänt. Malligt stolt över sina värderingar. Och  ledd av en statsminister, som på förhand inte alls visste, eller visste bara jättelite, eller så visste precis exakt vad som var på gång inom sannfinländarna. Att sannfinländarnas elit redan tidigt insåg att dess kandidat inte kommer att vinna ordförandevalet i Jyväskylä står helt klart.

Var statsministern - känd för sina genomtänkta processchemata - faktiskt helt ovetande om allt detta? Eller om alternativen ifall det "värsta" händer? 

Ja, många försök att sammanfatta denna farsartade upplösning av Timo Soinis livsverk har redan gjorts. Den fullständiga bilden känner säkert bara en handfull aktörer – och bakgrundkrafter – till. Också måndagens riksdagsdebatt om den nygamla regringsbasen och dess tillkomst gav en del ny belysning i mörkret.  Klart är ändå att en viss Timo Soini i slutändan framstår som den stora vinnaren.

Visserligen tvingades han först med brusten blick se sitt parti slukas av ”fel” falang. Och visserligen fick han äta upp sin blogg där han, en vecka före partikongressen, tog till storsläggan - bara Judas sviker -  mot rykten om att hoppar av partiet ifall Halla-Aho väljs. Och visserligen tog det ont att sedan lämna  - egentligen uteslutas från - det parti han själv grundat från noll och lotsat till regeringsborgen. Men resten vet vi. Istället fick han fortsätta som utrikesminister. Det är ett uppdrag han onekligen skött bra och som säkert gav honom andlig motvikt till den hopplösa uppgiften att leda ett parti med så många udda profiler  som i sannfinländarna. Nu kan han fortsätta få hyggligt betalt för sin hobby, utrikespolitik. För att sedan dra sig tillbaka inför nästa val. 

Den stora förloraren i dramat är såklart Jussi Halla-Aho. Att landa i opposition hade han nog räknat med om inte direkt eftersträvat. Också några avhopp från riksdagsgruppen fanns med i hans kalkyler. Men att tappa två tredjedelar av gänget tog honom på säng. Med facit på hand var detta ändå självförvållat. Vinner man en tajt tvekamp (949-629) som han gjorde mot Sampo Terho gör man klokt i att försöka inkludera, kompensera den förlorande parten. Men istället för försoningens gest i viceordförandevalen blev det en total överkörning, ja direkt förnedring mot Soini och hans gäng. Varför skulle de därefter behöva känna lojalitet mot någon? Jo, partidemokrati i all ära. Majoriteten avgör. Alla kan inte vinna. Men: sättet på vilket man gör det saknar inte betydelse. Johannes Virolainen lär ha kläckt en träffande metafor från brottningen: man skall aldrig ta fallseger i eget parti. Det räcker med poängseger.

En ödets ironi i sammanhanget har med pengar att skaffa. Trots att Soinis utbrytargäng, den ”Blå Framtiden”,  utgör en klar majoritet av den sannfinländska gruppen stannar hela partistödet, cirka sex miljoner euro i året, kvar i moderpartiet. Ännu för ett par år sedan hade det gått annorlunda. Men på nyblivna minister Soinis uttyckliga krav ändrades partilagen så att utbrytargrupperingar inte längre fick med sig några pengar.

Jag pressade då Soini i plenum om hans baktanke var att förhindra läckage från riksdagsgruppen då regeringsansvaret och alla uppätna vallöften blir för mycket för en del? Men han blånekade. Och sade att det bara handlar om att reparera en ”historisk oförrätt” från 1972. Då ändrades partilagen i expressfart – den såkallade Lex Vennamo - för att man ville ”köpa” ut en stor, missnöjd falang ur landsbygdspartiet. Kuppen lyckades. Pengarna följde med och falangen, som sedan bildade Enhetspartiet, tackade genom att rösta för den skamliga undantagslag med vilken president Kekkonens mandatperiod förlängdes av  riksdagen med fyra år. Vennamo häcklade falangen för  att ha "sedelryggrad".   Så nog kunde man mygla förr också minsann!

Tillbaka till nuet. Inför förra veckans hot om regeringens fall var Svenska riksdagsgruppen såklart väl förberedd. Vi har våra instinkter. Redan tre veckor tidigare hade vi anat att Halla-Aho väljs och sannfinländarna inte fortsätter i regeringen. Vi hade gjort upp en tydlig lista på frågor vi hade velat få in i ett nytt regeringsprogram – desamma som vi  i två år problematiserat i opposition. Det hade alltså inte räckt för oss att bara gå in i Sipiläregeringen. Vi hade inte sålt oss för någon enskild fråga. Det hade blivit en ny Sipilä II med nytt program och ny portföljfördelning.

Men så gick det alltså inte.

Därför fortsätter vi nu, konsekventa som vi är, krititsera nedskärningarna i utbildningen, forskningen, biståndet, studiestödet och stora delar av den märkvärdiga vård- och landskapsreformen med sitt gigantiska demokratiunderskott. Också i denna sítuation finns ändå en gnutta av ödets ironi. Flankstöd i pleinisalen kommer nämligen nu också från det som återstår av sannfinländarna Som behövde bara två dagar i opposition för att ljudligt börja kritisera regeringens ”kalla nedskärningspolitik”.

Saker och ting hade så att säga kommit i ett nytt ljus.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37