Då saker och ting kommer i ett nytt ljus

21.06.2017 kl. 10:31
Kom inte och säg att finländsk politik är tråkig. I branschens obarmhärtiga direktsändning har vi under den senaste veckan fått beskåda ett stycke spektakulär politisk historia.

Först en  palatsrevolution, en demokratisk kapning, av regeringspartiet sannfinländarna, tvärtmot den avgående ledningens manus. Därefter ett klockrent exempel på att populistpartier, mesd modell i cellbiologin, förökar sig genom delning. Tjugo missnöjda sannfinländare marscherade ut och grundade sitt Nya alternativ,  Och vips hade vi en nygammal regering med oförändrad bemanning, som bara tuffade vidare som om inget hade hänt. Malligt stolt över sina värderingar. Och  ledd av en statsminister, som på förhand inte alls visste, eller visste bara jättelite, eller så visste precis exakt vad som var på gång inom sannfinländarna. Att sannfinländarnas elit redan tidigt insåg att dess kandidat inte kommer att vinna ordförandevalet i Jyväskylä står helt klart.

Var statsministern - känd för sina genomtänkta processchemata - faktiskt helt ovetande om allt detta? Eller om alternativen ifall det "värsta" händer? 

Ja, många försök att sammanfatta denna farsartade upplösning av Timo Soinis livsverk har redan gjorts. Den fullständiga bilden känner säkert bara en handfull aktörer – och bakgrundkrafter – till. Också måndagens riksdagsdebatt om den nygamla regringsbasen och dess tillkomst gav en del ny belysning i mörkret.  Klart är ändå att en viss Timo Soini i slutändan framstår som den stora vinnaren.

Visserligen tvingades han först med brusten blick se sitt parti slukas av ”fel” falang. Och visserligen fick han äta upp sin blogg där han, en vecka före partikongressen, tog till storsläggan - bara Judas sviker -  mot rykten om att hoppar av partiet ifall Halla-Aho väljs. Och visserligen tog det ont att sedan lämna  - egentligen uteslutas från - det parti han själv grundat från noll och lotsat till regeringsborgen. Men resten vet vi. Istället fick han fortsätta som utrikesminister. Det är ett uppdrag han onekligen skött bra och som säkert gav honom andlig motvikt till den hopplösa uppgiften att leda ett parti med så många udda profiler  som i sannfinländarna. Nu kan han fortsätta få hyggligt betalt för sin hobby, utrikespolitik. För att sedan dra sig tillbaka inför nästa val. 

Den stora förloraren i dramat är såklart Jussi Halla-Aho. Att landa i opposition hade han nog räknat med om inte direkt eftersträvat. Också några avhopp från riksdagsgruppen fanns med i hans kalkyler. Men att tappa två tredjedelar av gänget tog honom på säng. Med facit på hand var detta ändå självförvållat. Vinner man en tajt tvekamp (949-629) som han gjorde mot Sampo Terho gör man klokt i att försöka inkludera, kompensera den förlorande parten. Men istället för försoningens gest i viceordförandevalen blev det en total överkörning, ja direkt förnedring mot Soini och hans gäng. Varför skulle de därefter behöva känna lojalitet mot någon? Jo, partidemokrati i all ära. Majoriteten avgör. Alla kan inte vinna. Men: sättet på vilket man gör det saknar inte betydelse. Johannes Virolainen lär ha kläckt en träffande metafor från brottningen: man skall aldrig ta fallseger i eget parti. Det räcker med poängseger.

En ödets ironi i sammanhanget har med pengar att skaffa. Trots att Soinis utbrytargäng, den ”Blå Framtiden”,  utgör en klar majoritet av den sannfinländska gruppen stannar hela partistödet, cirka sex miljoner euro i året, kvar i moderpartiet. Ännu för ett par år sedan hade det gått annorlunda. Men på nyblivna minister Soinis uttyckliga krav ändrades partilagen så att utbrytargrupperingar inte längre fick med sig några pengar.

Jag pressade då Soini i plenum om hans baktanke var att förhindra läckage från riksdagsgruppen då regeringsansvaret och alla uppätna vallöften blir för mycket för en del? Men han blånekade. Och sade att det bara handlar om att reparera en ”historisk oförrätt” från 1972. Då ändrades partilagen i expressfart – den såkallade Lex Vennamo - för att man ville ”köpa” ut en stor, missnöjd falang ur landsbygdspartiet. Kuppen lyckades. Pengarna följde med och falangen, som sedan bildade Enhetspartiet, tackade genom att rösta för den skamliga undantagslag med vilken president Kekkonens mandatperiod förlängdes av  riksdagen med fyra år. Vennamo häcklade falangen för  att ha "sedelryggrad".   Så nog kunde man mygla förr också minsann!

Tillbaka till nuet. Inför förra veckans hot om regeringens fall var Svenska riksdagsgruppen såklart väl förberedd. Vi har våra instinkter. Redan tre veckor tidigare hade vi anat att Halla-Aho väljs och sannfinländarna inte fortsätter i regeringen. Vi hade gjort upp en tydlig lista på frågor vi hade velat få in i ett nytt regeringsprogram – desamma som vi  i två år problematiserat i opposition. Det hade alltså inte räckt för oss att bara gå in i Sipiläregeringen. Vi hade inte sålt oss för någon enskild fråga. Det hade blivit en ny Sipilä II med nytt program och ny portföljfördelning.

Men så gick det alltså inte.

Därför fortsätter vi nu, konsekventa som vi är, krititsera nedskärningarna i utbildningen, forskningen, biståndet, studiestödet och stora delar av den märkvärdiga vård- och landskapsreformen med sitt gigantiska demokratiunderskott. Också i denna sítuation finns ändå en gnutta av ödets ironi. Flankstöd i pleinisalen kommer nämligen nu också från det som återstår av sannfinländarna Som behövde bara två dagar i opposition för att ljudligt börja kritisera regeringens ”kalla nedskärningspolitik”.

Saker och ting hade så att säga kommit i ett nytt ljus.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om kommun- och servicestrukturreformen

Kommun- och servicestrukturreformen är en av de viktigaste strukturpolitiska förändringsprocesserna som detta land någonsin upplevt. Samtidigt är den ett av denna regerings viktigaste projekt. Det innebär samtidigt att denna redogörelse är av största vikt och vi måste noggrant avväga hur vi ska fortsätta och förädla denna process. De problem som uppstått i reformen måste samtidigt tas på största allvar!
24.11.2009 kl. 15:05

Valtioneuvoston kunta- ja palvelurakenneuudistusta koskevasta selonteko

Kunta- ja palvelurakenneuudistus on yksi maamme merkittävimmistä rakennepoliittisista muutosprosesseista. Sa-manaikaisesti se on tämän hallituksen tärkeimpiä hankkeita. Tämä merkitsee myös sitä, että tämä selonteko on mitä tärkein, ja meidän on tarkkaan harkittava miten jatkamme ja kehitämme tätä prosessia. Uudistuksessa syntyneisiin ongelmiin on suhtauduttava erittäin vakavasti!
24.11.2009 kl. 15:00

Debatt om Finland och de arktiska områdena

Den arktiska regionen väcker definitivt ett stort politiskt och ekonomiskt intresse på global nivå. Klimatforskarna har redan för länge sedan slagit larm och varnat för att områdena närmast polerna kommer att påverkas klimatuppvärmningen först och att förändringen kommer att vara dramatisk där. Finland och de övriga nordiska länderna har därför ett särskilt ansvar att både inom EU och i internationella sammanhang uppmärksamma den arktiska regionen och människorna som lever där.
18.11.2009 kl. 15:00

Remissdebatt om den klimat- och energipolitiska framtidsredogörelsen

Framtidsredogörelsen om klimat- och energipolitiken är ett viktigt bidrag till den aktuella debatten om den nödvändiga vägen till ett utsläppssnålt Finland. Svenska riksdagsgruppen är glad för att redogörelsen utgår från klimatförändringens effekter ur ett globalt perspektiv och betonar de katastrofala riskerna för mänskligheten och livet på jorden om inget görs föra att förhindra utvecklingen.
21.10.2009 kl. 15:25

Statsrådets meddelande om valfinansieringen

Demokrati förutsätter val. Val förutsätter kandidater och partier. Men val förutsätter också valkampanjer. Valkampanjer är inte gratis, de kostar. Det räcker inte med att nå ut till väljarna bara på torg- och stugmöten och med dörrknackning – inte för att de är helt gratis, de heller.
30.09.2009 kl. 15:35

Interpellationsdebatt om äldreomsorgen

Det är uppfriskande att oppositionen också intresserar sig för politiska substansfrågor som direkt berör medborgarnas vardagliga liv. Äldreomsorgen är utan tvekan en sådan. Äldreomsorgen är ändå mindre lämplig som föremål för en interpellation eftersom den är en gemensam angelägenhet för regeringen och hela riksdagen, och inte minst för kommunerna där oppositionen här i riksdagen bär samma ansvar som regeringspartierna.
29.09.2009 kl. 15:15

Remissdebatt om budgetförslaget för 2010

Minns någon en statsbudget som alla skulle ha varit helt tillfreds med? Knappast. Oppositionen hittar alltid stora brister i budgetförslagen och regeringspartier hittar mindre brister. Knappast har det ens funnits någon finansminister som skulle ha varit helt nöjd med alla detaljer. Det hör till sakens natur, eftersom varje budget är en balansgång och pengarna aldrig räcker till.
15.09.2009 kl. 16:05