Då saker och ting kommer i ett nytt ljus

21.06.2017 kl. 10:31
Kom inte och säg att finländsk politik är tråkig. I branschens obarmhärtiga direktsändning har vi under den senaste veckan fått beskåda ett stycke spektakulär politisk historia.

Först en  palatsrevolution, en demokratisk kapning, av regeringspartiet sannfinländarna, tvärtmot den avgående ledningens manus. Därefter ett klockrent exempel på att populistpartier, mesd modell i cellbiologin, förökar sig genom delning. Tjugo missnöjda sannfinländare marscherade ut och grundade sitt Nya alternativ,  Och vips hade vi en nygammal regering med oförändrad bemanning, som bara tuffade vidare som om inget hade hänt. Malligt stolt över sina värderingar. Och  ledd av en statsminister, som på förhand inte alls visste, eller visste bara jättelite, eller så visste precis exakt vad som var på gång inom sannfinländarna. Att sannfinländarnas elit redan tidigt insåg att dess kandidat inte kommer att vinna ordförandevalet i Jyväskylä står helt klart.

Var statsministern - känd för sina genomtänkta processchemata - faktiskt helt ovetande om allt detta? Eller om alternativen ifall det "värsta" händer? 

Ja, många försök att sammanfatta denna farsartade upplösning av Timo Soinis livsverk har redan gjorts. Den fullständiga bilden känner säkert bara en handfull aktörer – och bakgrundkrafter – till. Också måndagens riksdagsdebatt om den nygamla regringsbasen och dess tillkomst gav en del ny belysning i mörkret.  Klart är ändå att en viss Timo Soini i slutändan framstår som den stora vinnaren.

Visserligen tvingades han först med brusten blick se sitt parti slukas av ”fel” falang. Och visserligen fick han äta upp sin blogg där han, en vecka före partikongressen, tog till storsläggan - bara Judas sviker -  mot rykten om att hoppar av partiet ifall Halla-Aho väljs. Och visserligen tog det ont att sedan lämna  - egentligen uteslutas från - det parti han själv grundat från noll och lotsat till regeringsborgen. Men resten vet vi. Istället fick han fortsätta som utrikesminister. Det är ett uppdrag han onekligen skött bra och som säkert gav honom andlig motvikt till den hopplösa uppgiften att leda ett parti med så många udda profiler  som i sannfinländarna. Nu kan han fortsätta få hyggligt betalt för sin hobby, utrikespolitik. För att sedan dra sig tillbaka inför nästa val. 

Den stora förloraren i dramat är såklart Jussi Halla-Aho. Att landa i opposition hade han nog räknat med om inte direkt eftersträvat. Också några avhopp från riksdagsgruppen fanns med i hans kalkyler. Men att tappa två tredjedelar av gänget tog honom på säng. Med facit på hand var detta ändå självförvållat. Vinner man en tajt tvekamp (949-629) som han gjorde mot Sampo Terho gör man klokt i att försöka inkludera, kompensera den förlorande parten. Men istället för försoningens gest i viceordförandevalen blev det en total överkörning, ja direkt förnedring mot Soini och hans gäng. Varför skulle de därefter behöva känna lojalitet mot någon? Jo, partidemokrati i all ära. Majoriteten avgör. Alla kan inte vinna. Men: sättet på vilket man gör det saknar inte betydelse. Johannes Virolainen lär ha kläckt en träffande metafor från brottningen: man skall aldrig ta fallseger i eget parti. Det räcker med poängseger.

En ödets ironi i sammanhanget har med pengar att skaffa. Trots att Soinis utbrytargäng, den ”Blå Framtiden”,  utgör en klar majoritet av den sannfinländska gruppen stannar hela partistödet, cirka sex miljoner euro i året, kvar i moderpartiet. Ännu för ett par år sedan hade det gått annorlunda. Men på nyblivna minister Soinis uttyckliga krav ändrades partilagen så att utbrytargrupperingar inte längre fick med sig några pengar.

Jag pressade då Soini i plenum om hans baktanke var att förhindra läckage från riksdagsgruppen då regeringsansvaret och alla uppätna vallöften blir för mycket för en del? Men han blånekade. Och sade att det bara handlar om att reparera en ”historisk oförrätt” från 1972. Då ändrades partilagen i expressfart – den såkallade Lex Vennamo - för att man ville ”köpa” ut en stor, missnöjd falang ur landsbygdspartiet. Kuppen lyckades. Pengarna följde med och falangen, som sedan bildade Enhetspartiet, tackade genom att rösta för den skamliga undantagslag med vilken president Kekkonens mandatperiod förlängdes av  riksdagen med fyra år. Vennamo häcklade falangen för  att ha "sedelryggrad".   Så nog kunde man mygla förr också minsann!

Tillbaka till nuet. Inför förra veckans hot om regeringens fall var Svenska riksdagsgruppen såklart väl förberedd. Vi har våra instinkter. Redan tre veckor tidigare hade vi anat att Halla-Aho väljs och sannfinländarna inte fortsätter i regeringen. Vi hade gjort upp en tydlig lista på frågor vi hade velat få in i ett nytt regeringsprogram – desamma som vi  i två år problematiserat i opposition. Det hade alltså inte räckt för oss att bara gå in i Sipiläregeringen. Vi hade inte sålt oss för någon enskild fråga. Det hade blivit en ny Sipilä II med nytt program och ny portföljfördelning.

Men så gick det alltså inte.

Därför fortsätter vi nu, konsekventa som vi är, krititsera nedskärningarna i utbildningen, forskningen, biståndet, studiestödet och stora delar av den märkvärdiga vård- och landskapsreformen med sitt gigantiska demokratiunderskott. Också i denna sítuation finns ändå en gnutta av ödets ironi. Flankstöd i pleinisalen kommer nämligen nu också från det som återstår av sannfinländarna Som behövde bara två dagar i opposition för att ljudligt börja kritisera regeringens ”kalla nedskärningspolitik”.

Saker och ting hade så att säga kommit i ett nytt ljus.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00

Redogörelsen om detaljhandelns struktur och utveckling

Det är rätt vanligt att folk idag beklagar sig över både internationaliseringen och globaliseringen. Ofta framställs dessa som nya och obehagliga fenomen för Finland. Jag frågar mig om man då har glömt sitt eget lands historia och bakgrund, sade Roger Jansson i sitt gruppanförande.
26.04.2006 kl. 00:00

Regeringens budgetramar 2007-2011

Rapporteringen och slutsatserna från regeringens budgetramförhandlingar varierar beroende vem man lyssnar på. Dels har det talat om regeringskris och avgångar, dels om konstruktiva diskussioner. Kontentan är ändå den, att regeringen kom överens om att ge fortsatt stöd till lantbruk och landsbygd också efter att EU-stöden skärs ned. Exakta eurobelopp kan givetvis inte slås fast förrän förhandlingarna med EU avslu-tats. Det är inget nytt i det. Så har vi agerat redan i tolv år.
28.03.2006 kl. 00:00

Regeringens redogörelse om arbetskraftens fria rörlighet inom EU

Jag vill tacka regeringen för en bra redogörelse, men framför allt - en klok slutsats. Det är bra att regeringen driver en fördomsfri och klar politik. Mycket av de hot och risker som framförts i debatten om arbetskraftens rörlighet har handlat mera om skrämselpropaganda än om sakliga argument.
14.03.2006 kl. 00:00

Gruppanförande i interpellationsdebatten om kommunservicen.

"Det är framför allt dags för kommuninvånaren att begära svar av sin kommunledning; Lovar ni att vi klarar oss i trettio år till utan att göra något? Kan min kommun garantera att jag får modern service om tjugo år med dagens strukturer?", sade Eva Biaudet i sitt gruppanförande.
07.03.2006 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om regeringens politik 2006

Våren har inletts med en presidentvalskampanj som förutom utrikespolitiken, också berörde många aktuella EU- och nationella angelägenheter. Finlands roll i världen kommer att vara intressant under årets gång. På sommaren tar vi över ordförandeskapet för EU, och då har vi en unik chans att visa att Finland är ett land som vill arbeta för ett EU där alla invånare skall känna sig respektfullt behandlade, sade Christina Gestrin.
09.02.2006 kl. 00:00

Responsdebatten om statsbudgeten för år 2006

Riksdagen har inte enbart ägnat tid åt att maktbalansen i säkerhetspolitiken den senaste månaden. Varje höst begår vi en liten maktkamp mellan riksdag och regering om vem som skall ha sista ordet i fråga om statsbudgeten. Trots att riksdagen har den slutliga budgetmakten är det bra om riksdagens ändringar ändå kan skötas i samråd med finansministeriet för att undvika tekniska misstag.
13.12.2005 kl. 00:00