Då saker och ting kommer i ett nytt ljus

21.06.2017 kl. 10:31
Kom inte och säg att finländsk politik är tråkig. I branschens obarmhärtiga direktsändning har vi under den senaste veckan fått beskåda ett stycke spektakulär politisk historia.

Först en  palatsrevolution, en demokratisk kapning, av regeringspartiet sannfinländarna, tvärtmot den avgående ledningens manus. Därefter ett klockrent exempel på att populistpartier, mesd modell i cellbiologin, förökar sig genom delning. Tjugo missnöjda sannfinländare marscherade ut och grundade sitt Nya alternativ,  Och vips hade vi en nygammal regering med oförändrad bemanning, som bara tuffade vidare som om inget hade hänt. Malligt stolt över sina värderingar. Och  ledd av en statsminister, som på förhand inte alls visste, eller visste bara jättelite, eller så visste precis exakt vad som var på gång inom sannfinländarna. Att sannfinländarnas elit redan tidigt insåg att dess kandidat inte kommer att vinna ordförandevalet i Jyväskylä står helt klart.

Var statsministern - känd för sina genomtänkta processchemata - faktiskt helt ovetande om allt detta? Eller om alternativen ifall det "värsta" händer? 

Ja, många försök att sammanfatta denna farsartade upplösning av Timo Soinis livsverk har redan gjorts. Den fullständiga bilden känner säkert bara en handfull aktörer – och bakgrundkrafter – till. Också måndagens riksdagsdebatt om den nygamla regringsbasen och dess tillkomst gav en del ny belysning i mörkret.  Klart är ändå att en viss Timo Soini i slutändan framstår som den stora vinnaren.

Visserligen tvingades han först med brusten blick se sitt parti slukas av ”fel” falang. Och visserligen fick han äta upp sin blogg där han, en vecka före partikongressen, tog till storsläggan - bara Judas sviker -  mot rykten om att hoppar av partiet ifall Halla-Aho väljs. Och visserligen tog det ont att sedan lämna  - egentligen uteslutas från - det parti han själv grundat från noll och lotsat till regeringsborgen. Men resten vet vi. Istället fick han fortsätta som utrikesminister. Det är ett uppdrag han onekligen skött bra och som säkert gav honom andlig motvikt till den hopplösa uppgiften att leda ett parti med så många udda profiler  som i sannfinländarna. Nu kan han fortsätta få hyggligt betalt för sin hobby, utrikespolitik. För att sedan dra sig tillbaka inför nästa val. 

Den stora förloraren i dramat är såklart Jussi Halla-Aho. Att landa i opposition hade han nog räknat med om inte direkt eftersträvat. Också några avhopp från riksdagsgruppen fanns med i hans kalkyler. Men att tappa två tredjedelar av gänget tog honom på säng. Med facit på hand var detta ändå självförvållat. Vinner man en tajt tvekamp (949-629) som han gjorde mot Sampo Terho gör man klokt i att försöka inkludera, kompensera den förlorande parten. Men istället för försoningens gest i viceordförandevalen blev det en total överkörning, ja direkt förnedring mot Soini och hans gäng. Varför skulle de därefter behöva känna lojalitet mot någon? Jo, partidemokrati i all ära. Majoriteten avgör. Alla kan inte vinna. Men: sättet på vilket man gör det saknar inte betydelse. Johannes Virolainen lär ha kläckt en träffande metafor från brottningen: man skall aldrig ta fallseger i eget parti. Det räcker med poängseger.

En ödets ironi i sammanhanget har med pengar att skaffa. Trots att Soinis utbrytargäng, den ”Blå Framtiden”,  utgör en klar majoritet av den sannfinländska gruppen stannar hela partistödet, cirka sex miljoner euro i året, kvar i moderpartiet. Ännu för ett par år sedan hade det gått annorlunda. Men på nyblivna minister Soinis uttyckliga krav ändrades partilagen så att utbrytargrupperingar inte längre fick med sig några pengar.

Jag pressade då Soini i plenum om hans baktanke var att förhindra läckage från riksdagsgruppen då regeringsansvaret och alla uppätna vallöften blir för mycket för en del? Men han blånekade. Och sade att det bara handlar om att reparera en ”historisk oförrätt” från 1972. Då ändrades partilagen i expressfart – den såkallade Lex Vennamo - för att man ville ”köpa” ut en stor, missnöjd falang ur landsbygdspartiet. Kuppen lyckades. Pengarna följde med och falangen, som sedan bildade Enhetspartiet, tackade genom att rösta för den skamliga undantagslag med vilken president Kekkonens mandatperiod förlängdes av  riksdagen med fyra år. Vennamo häcklade falangen för  att ha "sedelryggrad".   Så nog kunde man mygla förr också minsann!

Tillbaka till nuet. Inför förra veckans hot om regeringens fall var Svenska riksdagsgruppen såklart väl förberedd. Vi har våra instinkter. Redan tre veckor tidigare hade vi anat att Halla-Aho väljs och sannfinländarna inte fortsätter i regeringen. Vi hade gjort upp en tydlig lista på frågor vi hade velat få in i ett nytt regeringsprogram – desamma som vi  i två år problematiserat i opposition. Det hade alltså inte räckt för oss att bara gå in i Sipiläregeringen. Vi hade inte sålt oss för någon enskild fråga. Det hade blivit en ny Sipilä II med nytt program och ny portföljfördelning.

Men så gick det alltså inte.

Därför fortsätter vi nu, konsekventa som vi är, krititsera nedskärningarna i utbildningen, forskningen, biståndet, studiestödet och stora delar av den märkvärdiga vård- och landskapsreformen med sitt gigantiska demokratiunderskott. Också i denna sítuation finns ändå en gnutta av ödets ironi. Flankstöd i pleinisalen kommer nämligen nu också från det som återstår av sannfinländarna Som behövde bara två dagar i opposition för att ljudligt börja kritisera regeringens ”kalla nedskärningspolitik”.

Saker och ting hade så att säga kommit i ett nytt ljus.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Interpellationsdebatt om en hygglig nivå på primärvården

Att oppositionen väljer att interpellera just nu är ingen slump – vi har ju kommunalval om dryga två veckor. Men att diskutera primärhälsovården, som är en av de viktigaste kommunala serviceformerna, passar Svenska riksdagsgruppen alldeles utmärkt. Finland är ett välfärdsland. Värdig vård för alla är en av våra dyrbaraste grundlagsenliga rättigheter. Oberoende av var man bor, oberoende av ålder och sjukdom måste rätten till god vård också förverkligas i praktiken.
14.10.2008 kl. 15:15

Statsrådets redogörelse för genomförandet av integrationslagen

Finland är en del av Europeiska Unionen och en global värld där människor i större utsträckning än tidigare rör sig mellan länder och arbetsmarknader. Under de följande tio åren behöver Finland nya invandrare också av den orsaken att fler än hundratusen personer på grund av åldersstrukturen försvinner ur arbetslivet, många av dem i samhällets nyckelfunktioner.
07.10.2008 kl. 15:30

Remissdebatt om budgetförslaget 2009

Ett lands framgång beror på många saker, bland dem kunskap och kunnande, social rättvisa och jämlikhet samt naturligtvis sysselsättningen. Trots att det budgetförslag som nu presenterats inte som sådant särskilt har utgetts för att vara en sysselsättningsbudget finns det många element som stöder sysselsättning och företagande.
16.09.2008 kl. 15:45

Interpellation om tryggande av universitetens ställning och verksamhetsförutsättningar

Kompetens, företagsamhet och förnyelseförmåga utgör grunden för en ökad välfärd. Det slår regeringen Vanhanens program fast. Regeringen har i sitt program slagit fast att målsättningen för finansieringen av forskning och utveckling är att den offentliga finansieringen ska stiga till fyra procent av bruttonationalprodukten. Regeringen har även bestämt att den offentliga basfinansieringen till universiteten ska öka över hela linjen. Donationer till stöd för vetenskaplig verksamhet har dessutom redan i hög grad gjorts avdragbara i beskattningen.
21.05.2008 kl. 16:15

Responsdebatt om regeringens budgetramar för 2009-2012

Finansutskottet konstaterar att ekonomin och sysselsättningsutvecklingen i Finland varit oerhört stark och tillväxten beräknas ännu fortsätta även om tydliga tecken på avmattning nu finns. Utskottet betonar två frågor som fördunklar de ekonomiska utsikterna. Den ena är den takt varmed befolkningen nu åldras och den andra är de utmaningar klimatförändringen för med sig. Svenska riksdagsgruppen anser att det i båda dessa fall framför allt gäller att föra en ansvarsfull politik som beaktar förändringsfaktorer med ett pro-aktivt grepp. Både den pågående kommunreformprocessen och produktivitetsprogrammet är exempel på åtgärder som stöder en anpassning till morgondagens verklighet. Den klimatpolitiska redogörelsen å sin sida, som avges på hösten, ger svar på hur regeringen anser att klimatförändringen skall tacklas
20.05.2008 kl. 15:00

Gruppanförande om Lissabonfördraget

10.04.2008 kl. 15:10

Regeringens proposition om godkännande av Lissabonfördraget

Lissabonfördraget stärker den Europeiska unionens dimension på flera sätt; öppenheten ökar, ett verktyg för medborgarpåverkan införs, de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna får samma status som unionens grundfördrag. Fördraget ger utan vidare unionen de verktyg som behövs för att tackla existerande och kommande utmaningar. I fördraget slås fast att unionen skall bygga på de gemensamma värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna.
10.04.2008 kl. 18:30