Vårdreformens del 2

13.05.2017 kl. 06:46
Del två av social- och hälsovårdsreformen landade i riksdagen i tisdags. Alla riksdagspartier är överens om att en social- och hälsovårdsreformen behövs. Problemet är att reformen i stället för att handla om social- och hälsovård blivit en reform om landskap- och valfrihet, en kantig kompromiss mellan Centern och Samlingspartiet.

Centern i Finland har drömt om en landskapsmodell i 50 år. Nu är man nära att få dem. Jag har själv inget principiellt emot en sådan modell, även om jag inte tror att den är idealisk för Finland. Om man dock ska ha landskap borde man ge dem en chans att leva och utvecklas själva, på samma sätt som dagens kommuner. Sveriges landsting har både beskattningsrätt och skilda landstingspolitiker. De finländska landskapen kommer inte få beskattningsrätt och riskerar att få landskapsfullmäktige med mindre makt än dagens kommunfullmäktige.

Valfriheten, som är det som Samlingspartiet drömt om länge, är inte heller en dålig tanke i sig. Jag tror att en ökad valfrihet kunde vara bra. Men inte på det sättet man nu föreslår. Den valfrihet man nu föreslår är för bred och tidtabellen är alldeles för snabb med många stora och oklara bieffekter. Reformen riskerar också leda till att sjukvården blir att domineras av några få stora privata vårdföretag och att kostnaderna ökar, samtidigt som valfriheten inte kommer att fungera överallt. Regeringen säger dessutom rakt ut att valfrihetens effekter på kostnaderna är mycket osäkra och att valfriheten riskerar urholka de blivande landskapens självstyrelse.

Av den här anledningen misstror Centern Samlingspartiets valfrihetsmodell, men har tvingats acceptera den för att få landskapen, som Samlingspartiet i sin tur inte vill ha. Samlingspartiets partiordförande Petteri Orpo har understrukit att det inte blir någon landskapsreform utan vårdreform, och att det inte blir någon vårdreform utan valfrihet. I korridorerna hör jag missnöje både från samlingspartistiska och centerpartistiska kollegor.

Hur hamnade vi då här, kan man fråga sig. Helt avgörande var när dåvarande Samlingspartiets ordförande Alexander Stubb accepterade landskapsmodellen utan att ha förankrat den tillräckligt i Samlingspartiets riksdagsgrupp. Det ledde till en regeringskris hösten 2015, där Samlingspartiet gav efter. Det ledde i sin tur till att Stubb inte blev omvald till partiledare sommaren 2016. Nu sitter man fast i en överenskommelse som man inte är riktigt nöjd med, men inte vet hur man ska komma ur. Därför går reformen vidare – i snabb takt för att garantera bildandet av landskapen, oavsett utgången för det övriga.

Regeringen vill att riksdagen ska bli klar med reformerna den 7 juli, alltså om två månader. Riksdagen kan vara snabb. Mindre lagförslag kan godkännas på en veckas tid om de är bra beredda. Nu talar vi dock om en reform som kallats århundradets största reform. Lagförslagen på nästan 1500 sidor är ytterst komplicerade, testar grundlagen på flera plan och innebär ändringar i ett trettiotal olika lagar. Det borde vara i allas intresse att det inte hastas igenom. Reformen, som inte ska påverka Åland, innebär också flera bieffekter på Åland, inte minst på vårt ekonomiska självstyrelsesystem. Jag är optimistisk gällande att hitta fungerande lösningar på de bieffekterna. Däremot är jag bekymrad över hur reformens långsiktiga effekter kommer påverka sjukvården i Finland, vilket i förlängningen också påverkar Åland. Det skulle därför vara viktigt att inte stressa igenom reformen och i stället ge riksdagen en verklig chans att göra förbättringar och minska på reformens risker.

Mats Löfström

Gruppanföranden

Barn- och ungdomspolitiska redogörelsen

16.04.2002 kl. 00:00

Statsrådets redogörelse om medborgarengagemang

09.04.2002 kl. 00:00

Fusionen av Sonera och Telia

04.04.2002 kl. 00:00

Aktualitetsdebatt om nordiskt samarbete

22.03.2002 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

20.03.2002 kl. 00:00

Budgetramarna för år 2003

19.03.2002 kl. 00:00

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15