Vårdreformen – vingklippta landskap och skuldsatta kommuner

29.04.2017 kl. 11:13
Vården har för länge sedan fått ta en plats i baksätet i social- och hälsovårdsreformen. Landskapens självstyrelse talar ingen mera om, den är så gott som obefintlig i den modell med kraftiga inslag av statlig styrning som nu presenterats.

Samtidigt har diskussionen i mycket fokuserat på valfrihetsmodellen, och det är onekligen en viktig fråga som har avgörande betydelse för kostnadsnivån och vårdens tillgänglighet. En sak som däremot inte fått mycket uppmärksamhet är kommunernas ställning och finanser efter reformen. 

 

Enligt regeringens proposition skall 12,47 procentenheter av kommunalskatten överflyttas från kommunerna till landskapen i samband med landskapsreformen. Det betyder att kommuner som Grankulla, Esbo, Kyrkslätt eller Vasa blir kvar med ett skatteöre som inte räcker till för att finansiera de tjänster som blir kvar i kommunerna. Detta kompenseras upp till ett underskott som motsvarar 100 euro per invånare. Grovt räknat leder det till att Esbo får ett underskott på 25 miljoner euro, eller Kyrkslätt ett underskott på 4 miljoner euro – automatiskt. Ett underskott som leder till nedskärningar i de funktioner som blir kvar hos kommunerna, primärt skola och dagvård. 

 

I samma operation flyttas social- och hälsovården över till landskapet – men fastigheterna blir kvar hos kommunerna. Fastigheter som kräver underhåll, som är byggda för ett specifikt syfte, och som ofta belastas av lån. I en situation där kommunerna inte kan vara säkra på att landskapet efter övergångsperioden på tre år längre vill hyra fastigheten, måste lån ändå finansieras och fastigheterna underhållas. 

 

Vilka är incitamenten för att underhålla en byggnad som kanske inte behövs om tre år? Hur mycket skall man satsa på en kanske 30 år gammal hälsocentral vars hyresgäst kanske säger upp kontraktet inom kort? Finns det alls en marknad för en sådan fastighet?

 

Det finns en stor risk för att denna modell, där landskapet hyr men där lånen och fastigheterna blir kvar hos kommunerna, leder till en våg av nya mögelfastigheter eftersom incitamentet att underhålla byggnaderna är så svaga – i synnerhet om kommunen även i övrigt kämpar med en ansträngd ekonomi. 

 

Det, att en stor del av skatteintäkterna försvinner medan lånen består antas också leda till att kommunernas kreditvärdighet försämras. Detta leder med stor sannolikhet till högre räntekostnader som ytterligare försämrar kommunernas situation. 

 

Vad händer då med hälsocentralernas utrustning? De överlåts utan ersättning till landskapen såvida de inte är leasade. De uppenbara problemen kring frågor som ägandeskap tacklar regeringen med att säga att kommuninvånarna ändå har ett inflytande över landskapet. Det stämmer ofta, men inte alltid. I ett landskap som Nyland är det uppenbart att flera kommuner kommer att bli helt utan representation i landskapets fullmäktige. Det är ett problem som kunde åtgärdas om regering så vill – Nyland borde absolut få valkretsar för att säkerställa att alla delar av regionen är representerade i landskapets beslutsorgan. 

 

Nej, det ser inte bra ut. Regeringens förnuftsvidriga och ytterst komplicerade finansieringsmodell måste ses över. Ge landskapen autonomi och beskattningsrätt. Flytta över fastigheterna inklusive utrustning till landskapen, och betala för dem till kommunerna. Endast så kan man bygga en modell där ansvar och incitament går hand i hand. 

Anders Adlercreutz

Gruppanföranden

Statsministerns upplysning om målen för Finlands EU-ordförandeskap

I vilket tillstånd är EU när Finland tar över stafettpinnen från Österrike den 1 juli? Intrycket är att tyngd-punkterna i EU kommer att ligga dels vid ett effektivare bruk av existerande regler, dels vid utrikesrelatio-nerna samt vid energi, men också rättsliga och inrikesfrågor. Mera verkställighet än lagstiftning, mera utrikesrelationer än förlikningar med Europaparlamentet.
21.06.2006 kl. 00:00

Riksdagens 100- årsjubileumssession

I medlet av 1800-talet började drömmen om ett fritt Finland ta sin form. Tankar blev till ord. Runeberg, Topelius, Snellman, Cygnaeus, Lönnroth och Castren personifierade denna utveckling. På olika sätt bidrog de tillsammans till att Finlands folk fick en gemensam nationalanda som blev en förutsättning för självständigheten några decennier senare.
01.06.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.
16.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatt om budgetramarna för åren 2007-2011

Den sittande regeringen har nu presenterat sina sista budgetramar för denna period. Betyget är minst sagt nöjaktigt. För statsfinansernas del måste betyget bli berömligt, sade Eva Biaudet.
15.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00