Management by Perkele

18.03.2017 kl. 07:46
Det finns ett uttryck om finländskt ledarskap som ibland sägs halvt på skämt, halvt på allvar. Uttrycket är: Management by perkele. Medan stereotypen kring det svenska ledarskapet är att man diskuterar långsamt och söker konsensus, är stereotypen kring det finska att någon snabbt bestämmer och övriga följer.

Det här är naturligtvis en grov generalisering, men det finns en gnutta sanning i det. Finland är ett mer toppstyrt samhälle än Sverige och det märks tydligt i bl.a. arbetsmarknadens struktur. Medan man i Sverige gör upp mellan arbetsgivare och arbetstagare på lokalt plan, är det i Finland allmänt taget stora övergripande avtal, framförhandlade i praktiken av några få personer, som gäller. Det här är enligt mig en av förklaringarna till varför Finland ekonomiskt klarat sig sämre än Sverige de senaste åren.

 

Lokala avtal skapar mer flexibilitet och utrymme för lokala särlösningar inom den egna produktionsnischen eller på den egna orten. Globaliseringen och den ekonomiska nedgången har nämligen skapat behov av snabbare beslutsfattande och mer lokala lösningar, eftersom globaliseringen och nedgången inte drabbar alla orter och branscher lika.

 

Stötestenen för att kunna gå inför mer lokala lösningar har varit brist på förtroende mellan arbetsmarknadsparterna. Medan Finlands näringsliv, EK, redan en tid önskat mer lokala avtal har fackföreningarna varit mer försiktigt inställda. Att bygga förtroende och tillit mellan parterna är därför av fundamental betydelse, för hela landet.

 

Av den anledningen blev jag enormt överraskad när EK:s styrelseordförande Veli-Matti Mattila, tillika telekombolaget Elisas VD, i en intervju i lördagens Helsingin Sanomat konstaterade att lönenivåerna i Finland borde ner med 10-15 % för att Finland ska bli konkurrenskraftigt! På en följdfråga om hans egen lön, enligt media 1,5 miljoner euro per år, konstaterade han att den frågan är Elisas styrelses ensak. Det Mattila mellan raderna uppfattades säga var alltså att alla arbetstagare är överbetalda, men inte han själv, trots att hans lön är 70 gånger högre än en genomsnittlig arbetares.

 

Om man har en sådan obefintlig verklighetsförankring runt EK:s styrelsebord är det inte konstigt att industrin i Finland är i kris. För med en sådan arrogant och girig inställning hittar man ingen part som vill hitta konstruktiva lösningar med en. Det är i sin tur skadligt för hela landets ekonomi. De flesta partiledare, inklusive statsministern och finansministern, kritiserade därför helt riktigt Mattilas utspel då det undergräver förtroendet på arbetsmarknaden.

 

En Management by perkele-kultur kommer aldrig kunna skapa nödvändigt förtroende på arbetsmarknaden. I stället behöver vi ett inkluderande ledarskap med större hjärtan, ödmjukhet och bättre verklighetsförankring. Ett sådant ledarskap skapar respekt och förtroende som behövs för lokala avtal och ett samhällskontrakt som tar Finland ut ur krisen.

 

Att vi på Åland klarat oss bättre ekonomiskt än landet som helhet är dels genom företagande och flit, men också genom det oskrivna samhällskontrakt som generellt finns mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ett sådant samhällskontrakt uppstår då man äter lunch runt samma bord, sitter på samma färjor på helgen, skjutsar barn till samma fotbollsträningar och handlar middagsmaten i samma butiker – oavsett om man är ägare, chef eller vanlig anställd. Att behöva kunna se varandra i ögonen, oavsett arbete, ger förståelse för varandras verkligheter, skapar gemenskap och ett starkare samhälle. Finlands näringslivs styrelse borde röra sig oftare ute i den verkligheten.

Mats Löfström

Gruppanföranden

Responsdebatt om statsbudgeten för år 2007

Jag vill börja med att tacka finansministern och mina kollegor för en enkel och snabb process i att nå en överenskommelse om riksdagens ändringar i budgetboken. Men jag vill ändå ägna lite tid åt att analysera hur riksdagen använder sin budgetmakt.
13.12.2006 kl. 00:00

Interpellation om bättre villkor för kvinnor i arbetslivet

Interpellanterna lyfter upp ett tema som sysselsatt flera generationer och som fortfarande är ett delvis olöst problem, det vill säga att skapa en större jämställdhet inom arbetslivet. Oppositionen påminner om att regeringen lovat befrämja jämställdheten genom ett program med målsättningen att få bort omotiverade löneskillnader.
30.11.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om alkoholpolitiken

Oppositionen skall ha ett erkännande för en saklig och välformulerad interpellationstext. Här behövs inga teoriska och känsloladdade reaktioner. Problemet är tillräckligt allvarligt ändå.
23.11.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om barnfamiljernas situation

Det är aningen svårt att lista ut vilken samhällsgrupp oppositionen anser att regeringen har misskött mest. För fyra veckor sedan var det studenterna, för tre veckor sedan var det pensionärerna och idag är det då barnfamiljerna som lider mest.
11.10.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om propositionen om kommun- och servicestrukturreformen

Det kan vara bra att än en gång påminna oss om varför regeringen har startat denna process. Vi vet att befolkningsunderlaget och servicebehovet kommer att ändras så pass mycket under de kommande åren, att samhällets resurser inte räcker till för att stå för notan om serviceproduktionen inte rationaliseras. Lösningen måste därför bli att stärka kommunernas möjligheter att garantera servicen.
03.10.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om pensionärernas inkomster

Riksdagen är på väg att sätta modernt rekord i antalet interpellationer. Vi debatterar idag den femtonde interpellationen för denna period – och då har vi ännu ett år kvar. Under de två tidigare perioderna stannade antalet vid tolv och tretton interpellationer. Det verkar dessutom som om oppositionen indelat väljargrup-perna mellan sig; vänstern talar om pensionärerna, de gröna om barnfamiljerna medan samlingspartiet värnar om kommunerna.
19.09.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om statsbudgeten för år 2007

Ett tack till finansministern och regeringen för presentationen av regeringsperiodens sista budgetförslag. Då vi debatterade den första budgeten hösten 2003 var det ingen i oppositionsleden som trodde att regeringens strama, men ansvarsfulla, budgetramar skulle hålla. Idag får vi alla konstatera att regeringen lyckades genomföra vad den lovat. Statsekonomin är i balans, finländarnas hushållskassa har ökat tack vare systematiska skattesänkningar och de flesta grupper har fått sina stöd förhöjda.
12.09.2006 kl. 00:00