Arvoisa puhemies, ärade talman

”Land ska med lag byggas”. Det är ett gammalt visdomsord, men lika aktuellt som någonsin. I själva verket är det mer aktuellt än på länge, det inser vi när vi följer händelserna i Ungern, Polen och Förenta staterna, för att ta några exempel. Vi får aldrig tänka oss laglighetsprincipen och de grundläggande fri- och rättigheterna som en självklarhet. Inte ens här i Finland. SFP har långa traditioner när det gäller att värna om rättsstatens traditioner.

Den högsta laglighetsövervakaren, justitiekansler Jonkka, har uttryckt oro över kvaliteten på lagberedningen och särskilt de konstitutionella problemen måste tas på stort allvar. Det är förstås klart att det funnits brister i lagberedningen redan under tidigare regeringsperioder. Det verkar ändå som om man i inställningen till grundrättigheterna skulle gå mot det sämre. De grövsta exemplen är propositionen om integrationsersättningar för invandrare i höstas, och propositionen om att begränsa rättshjälpen för minderåriga. Från första början stod det klart att integrationsersättningen rimmade ytterst illa med grundlagens bestämmelse om jämlikhet. Ändå fortsatte regeringen beredningen. Men grundlagsutskottet skötte sin uppgift. Det finns flera andra tvivelaktiga propositioner.

Helt bortsett från de enskilda lagförslagen anser vi att det är väldigt oroväckande att det allmänna attitydklimatet gentemot grundlagen har förändrats. Det är alarmerande att ledamöter talar nedlåtande om grundläggande rättigheter. När en ledamot i ett regeringsparti kritiserar grundlagsutskottet och talar om ”grundlagsdiktatur”, eller när en annan ledamot kallar vårt lands ledande konstitutionella experter ”grundlagsfundamentalister”, kan det inte förbigås som bara en ploj. Inte ens fastän ”grundlagsdiktatur” som begrepp är helt absurt. Det är ju precis därför vi har en grundlag, för att ingen av oss, i motsats till hur det går till i diktaturer, ska kunna utsättas för godtyckligt bemötande.

Vår oro blir inte mindre av att justitieminister Lindström i offentligheten har föreslagit en debatt om att ändra på grundlagen. Enligt Rundradion hänvisade han till asylsituationen. Det är bra att statsministern entydigt konstaterade att någon ändring av grundlagen inte är aktuell. Grundlagen finns till uttryckligen för krävande politiska situationer, och för att skydda minoriteter mot majoritetens godtycke.

SFP anser att grundlagsreformen som trädde i kraft 2000 är lyckad. Det är inte grundlagen som är problemet. Problemet är snarare att regeringen inte beaktar de grundläggande fri- och rättigheterna tillräckligt i beslut och lagberedning.   Det är i hög grad en fråga om värderingar och attityder. Regeringen går nu in för kortsiktiga lösningar i stället för ett hållbart samhällsbygge. Att ändra grundlagen kräver två valperioder. Att ändra attityd går snabbare.

Ärade talman,

Om det är grundlagsfundamentalism att anse att de grundläggande fri- och rättigheterna tillhör alla och att människovärdet är odelat, ja i så fall är vi i SFP grundlagsfundamentalister! Och stolta över det.   Och även om vi är ett liberalt parti, så är vi konservativa i förhållande till grundlagen. Själva namnet säger allt, grundlagen är grunden för vårt samhälle, och i den ingår samhällets grundläggande värderingar. Om lagberedningen i Finland inte utgår från grundlagen, var hamnar vi då?

Ärade talman,

Regeringens bristfälliga lagberedning yttrar sig inte enbart i attityden till de grundläggande fri- och rättigheterna. Det förefaller som om tjänstemännens och andra experters ståndpunkter också i övrigt sidsteppas på väldigt lätta politiska grunder. Ett beskrivande exempel är förslaget om en kännbar höjning av dagsboten, som det inte finns kriminalpolitiska grunder för. Ett annat färskt exempel är regeringens skatt på båtar och motorcyklar.

En utgångspunkt för god lagberedning är också att riksdagen och medborgarna kan lita på innehållet i propositionerna. Ett exempel på slarvig lagberedning är jourreformen. I propositionen med förslag till jourreform fanns en felaktig hänvisning till grundlagsutskottets beslutspraxis. Så får det inte gå till.

Därför föreslår vår grupp att lagberedningen, särskilt när det gäller stora projekt, ska återgå till kommittéarbete, där man hör en bred krets av sakkunniga och referensgrupper. Det är också av största vikt att man bedömer förslagens konsekvenser för jämställdhet, ekonomi, språk och andra väsentliga faktorer ordentligt och i ett tidigt skede av beredningen.

Det måste visserligen erkännas att vi säkert lite till mans har känt oss frustrerade över hur långsamt och stelt arbetet i kommittéer kan vara. Men när det handlar om lagberedning, är ett långsammare tempo inte sämre. Tvärtom, det medför säkerhet för oss alla.  Slutresultatet avgör. Ärade statsminister, vad anser ni, är det inte läge för att överväga att ta kommittéerna till heders igen?