Med den krassa realismen som ledstjärna

28.06.2016 kl. 09:03

Inte bara personskiften utan också Finlands och hela den europeiska kontinentens säkerhets- och samarbetsanda har dominerat händelserna på försommarens politiska arenor. Först de redan traditionella presidentledda Gullrandasamtalen, denna gång med celebert besök från Sverige.

Sedan riksdagsdebatten förra veckan om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse, en slags handbok för vårt internationella manöverutrymme, som skrivs vart fjärde år.

Med viss erfarenhet av ett antal utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelser vill jag, helt utan hänsyn till min oppositionsroll, ge regeringen gott betyg för just den här upplagan. Det gjorde jag också i mitt gruppanförande i plenum förra veckan.

Texten är fri från tidigare närmast tvångsliturgiska prydnadsfraser, som effektivt kväver varje uns av försök till modig analys. Istället andas texten realism, speciellt i bedömningen av Rysslands externa aktiviteter: tvångsannekteringen av Krim, provokationerna i östra Ukraina, ökad närvaro i Arktis, kort sagt en maktpolitik, där Ryssland – med redogörelsens egna ord – använder både omfattande militära och icke-militära metoder för att driva sina egna intressen.

Säg det såhär: Vad finns det för kätterskt i att öppet säga, att vi har en oberäknelig granne, vars politiska ambitioner syresätts av en nationalistiskt driven geopolitik, som skall leda bort folkets uppmärksamhet från en sviktande statsekonomi?

Resultatet av detta vet vi. Säkerhetskänslan i Europa och runt Östersjön har klart försämrats. Instabiliteten i våra närområden har ökat. Hotbilden definierar regeringen såhär: ”En användning av militära maktmedel mot Finland eller hot om användning av dessa kan inte uteslutas”. Trist att en mening som denna måste formuleras ännu år 2016. Värre vore ändå den blåögdhet, som skulle blockera att också denna tanke måste tänkas högt.

Vad betyder då allt detta för Finland? För att vara politiskt korrekt borde jag självfallet nu räkna upp ett antal nyckelord. Att det finns andra hotbilder än de militära, såsom klimatförändringen, terrorism, cyberattacker, miljökatastrofer. Att Finland skall bygga broar och jobba för mänskliga rättigheter, jämställdhet, minskade klyftor, ökat engagemang för kvinnor i beslutsfattandet i tredje världen. Att vi skall satsa mer på det nordiska samarbetet, särskilt med Sverige, och ha en aktiv roll i FN – till den del vår trovärdighet inte krackelerat efter de massiva nedskärningarna i vårt bistånd.
Allt detta är viktigt och sant. Allt detta behövs.

Jag vill ändå hävda att vi inte kommer undan det faktum, att vi också måste ha en klar plan för vår militära nationella säkerhet. I min tankevärld handlar detta i högsta grad om om vår relation till Nato, som regeringen tidigare i våras lät göra en särskild expertutredning om. Redogörelsen upprepar i stort sett – och helt väntat – regeringsprogrammets ordval: Finland är idag alliansfritt, men bibehåller möjligheten att ansöka om Natomedlemskap, utgående från egna nationella bedömningar. Läs: våra egna, ingen annans.

Redogörelsen säger också att Nato har en stabiliserande effekt i Östersjöregionen. Det är inte svårt att begripa varför. Sväng på resonemanget: Efter vad som hänt – hur skulle läget kring Östersjön kännas om de tre baltiska staterna inte var medlemmar i Nato? Mera eller mindre stabilt? Minns också vad den ryska utrikesministern Sergei Lavrov i början av juni sade åt sin gästande finländska kollega: Ryssland anfaller inte ett Nato-land. Om alliansfria länder sade han inget.

Det var knappast en så kallad freudiansk felsägning som Lavrov därmed bjöd oss på. Han bara råkade ge viktig konsumentupplysning om det avskräckande, alltså stabiliserande, element ett Nato med ömsesidiga säkerhetsgarantier mellan medlemsländerna utgör. Dessa garantier har våra nordiska referensländer Norge, Danmark och Island skaffat sig redan för decennier sedan. Utan dessa garantier, men nog i en allt mer svårförklarlig säkerhetspolitisk gråzon, befinner sig nu Finland och Sverige. Hur länge till? Det är en tuseneuros, också tusenkronors fråga. Efter det svenska riksdagsvalet i september 2018 vet vi kanske mera? På vårt presidentval i januari samma år har jag dessvärre inte så stora förhoppningar.

I Finland är folkopinionen ännu solklart emot Natomedlemskap. Det kan långt förklaras med att den högsta (utrikes)politiska ledningen ligger platt som en Sfinx inför frågan. Trots det – eller just därför – är det viktigt att andra politiska krafter klart bekänner färg, bidrar till öppen debatt och därmed skapar grogrund för en faktabaserad förändring i folkopinionen.

SFP:s 110:e partidag i Åbo för ett par veckor sedan godkände med överväldigande majoritet en formulering i sitt nya partiprogram att SFP är öppet för en process, som siktar på att Finland år 2025 är Natomedlem. Att detta förutsätter en bred samhällsdebatt och ett starkt folkligt stöd, säger SFP också.

Politiken behöver ledstjärnor. SFP har alltid drivit på landets orientering mot det västliga lägret: Nordiska Rådet 1955, EFTA 1961, EEC-avtalet 1973, Europarådet 1989, EG/EU 1995 och euron 2002. Historiens gång har visat, att denna linje inte varit helt fel.
Det är den knappast i fortsättningen heller.

Kolumnen är skriven innan resultatet i den brittiska EU-folkomröstningen stod klart.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35

Responsdebatt om budgetramarna 2008-2011

Jag vill tacka kollegerna i utskottet för en saklig behandling av statsfinanserna för de kommande fyra åren. Budgetramarna, som oppositionen förstås anser vara för snäva, är spikade med ansvar. Vi kan inte fördela pengar som vi inte har. Att sysselsättningsläget förbättras är en förutsättning för att vi skall kunna hålla en hög nivå på och utveckla servicen i framtiden. Nyheten om att BNP ligger på över 5 procent högre nivå än för ett år, att arbetslösheten är 1,6 procentenheter lägre än för ett år sedan och 60 000 fler är sysselsatta visar att Finland är på rätt väg.
19.06.2007 kl. 00:00

Regeringens rambudget för åren 2008-2011

Det är både rätt och klokt att försvara en ansvarsfull och strikt budgetpolitik. Det är rättvist gentemot kommande generationer. Då oppositionen vill använda mer av statens pengar, är det skäl att minnas att regeringens budgetutgifter är 180 miljoner större – hela 14 procent större - än föregående regerings budgetra-mar. Större utgiftsökningar än så, skulle vara ansvarslöst.
29.05.2007 kl. 15:15

Riksdagens 100-års jubileumsplenum

Då vi talar om historia, minns vi ofta bara de banbrytande skedena – de stora ögonblicken. Ändå är det så, att historien går framåt med små steg. Ibland så små att vi inte märker dem – förrän långt senare.
23.05.2007 kl. 14:30

Statsrådets meddelande om regeringsprogrammet

"Finland tillhör alla, oberoende av bostadsort, livssituation, modersmål eller etnisk bakgrund. Medborgarna skall garanteras rätten att påverka samt delta och vara delaktiga i beslutsfattandet". Denna markering i inledningen av regeringsprogrammet är viktig – och en stor utmaning för regeringen. Men det är också viktigt att säga ut att detta är regeringens vilja. Svenska riksdagsgruppen är mycket nöjd över det regeringsprogram som de fyra regeringspartierna har enats om under Matti Vanhanens ledning.
24.04.2007 kl. 15:30

Interpellation om klimatförändringen och tryggande av energiförsörjningen

Det är mycket bra att Samlingspartiet visar intresse för den pågående och skrämmande klimatförändringen. Klimatförändringen har pågått i decennier. Samlingspartiet väljer nu att kraftigt kritisera regeringen för dess miljöpolitik då det återstår fyra arbetsveckor av denna regeringsperiod. Det kan jag inte klassa som annat än blott valpolitik.
17.01.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om Finlands EU-ordförandeskap

Låt mig komma med ett frankt påstående: 2006 var året då federalismen tog några ordentliga steg framåt i det finländska EU-tänkandet. Detta av två orsaker: Europaparlamentet visade sig vara en fungerande institution och parlamentet bidrog kraftigt till att göra beslutsprocessen i EU till en tydlig politisk process- vilket också statsminister Vanhanen konstaterat i Bryssel i anslutning till servicedirektivet. Det var parlamentet och de politiska rörelserna i Europa som hade initiativet. Och det finländska ordförandeskapet hade ett gott samarbete med Europaparlamentet och tack vare det kunde många viktiga frågor inom EG-samarbetet ros i hamn.
11.01.2007 kl. 00:00