Det finns hopp

29.09.2015 kl. 10:15
Den unga mannen tittar ut genom tältöppningen och hälsar artigt, på finska. Tältet, ett av totalt fyra, står på gården strax utanför Röda Korsets flyktingförläggning i Pansio, Åbo. Mannen kommer närmare och ser glad ut. Ögonen är gröna och riktigt glittrande.

Hur kan man se så glad ut när man flytt från Bagdad, rest dag och natt för att via Torneå och Haparanda hamna i Åbo? Hur kan ögonen glittra så när man varit förföljd av polis, som försökt tvångsvärva en till paramilitära styrkor och som sedan börjat förfölja och dödshota när man tackat nej?

Kanske just därför. Mannen säger att han nu känner sig utvilad, tacksam och trygg. Tacksam för att han fått komma till Finland, ett land där han vill stanna, säger han. Och trygg eftersom detta med polisen fått en ny innebörd för honom. ”När jag ser en finländsk polisuniform” säger han, ”fylls jag av lugn”. Förr när han såg en irakisk polisuniform i Bagdad ville han bara försvinna, fly. Fly för sitt liv. Till slut gjorde han det, på uppmaning av sina sjuka föräldrar, som inte hade samma valmöjlighet. Fly du, sade de. Du som är ung och stark.

Och nu står han här sedan en vecka tillbaka, i tältöppningen i Pansio. Onekligen ung och stark i sin träningsoverall. Och dessutom utbildad, vilket han självmant berättar. Utbildad till dataprogrammerare, ett jobb han förstått att uppskattas också i kommunikationssamhället Finland. Så nu vill han lära sig vårt språk och sedan komma in i vårt samhälle, jobba med det han gillar att jobba med och göra rätt för sig.

Han, ska vi kalla honom Mohammed, är en av tusentals, snart tiotalstusen människor som i dessa tider kommer till Finland. Åtminstone denne man skulle gärna ha stannat kvar i Bagdad med sin familj, mamma, pappa, lillebror, om bara chansen funnits. Han hade knappast kommit frivilligt till detta märkliga land med ett märkligt klimat och märkliga seder om inte alternativlösheten varit hans enda alternativ.

Nu är han här. Och det är vår plikt att se till att hans människovärde, hans liv, respekteras. Att han känner sig välkommen.
För Mohammed och hans gelikar har faktiskt kommit till ett land, som för inte så särskilt länge sedan själv befann sig mitt i brinnande krig. Ett land, som mitt i brinnande krig för bara drygt 70 år sedan skickade 70 000 barn till Sverige, undan krigets fasor. Krigsbarn, kallades de. Och hur glada var vi inte då de togs emot med öppna armar i Sverige som de flyktingar de de facto var.

Mohammed och hans gelikar har också kommit till ett land, som i början av 1900-talet och på nytt i början på 1970-talet upplevde en massig utflyttning – bortom Atlanten och sedan Sverige. Hundratusentals människor, som bytte hemland i hopp om vad då? Såklart i hopp om bättre utkomst, en högre levnadsstandard, ett bättre liv.

Vi har inte fördömt dem för detta. Våra utvandrare var andras invandrare. Visserligen införde vi på trepartsbasis en semesterpremie, som skulle sporra dem att inte emigrera då semestern var slut. I dag är det allför få finländare som inleder semester och avslutar den. Vår arbetskraft krymper varje dag. Varifrån ska vi få alla dessa nya händer, hjärnor och muskler som vårt land behöver?

Frågan, retroaktivt ställd vid tältöppningen i Pansio, innehåller en del av svaret.
Ändå har Mohammed och hans gelikar kommit till ett land, där det i vissa kretsar råder närmast monumental historielöshet. Ett land, som låtit folk emigrera och skickat krigsbarn och de facto alltid varit mångkulturellt – och idag har mångkulturen att tacka för många av sina framgångar i näringslivet, kulturen, idrotten. Ta bara det blåvita fotbollslandslagets eller korgbollslandslagets laguppställningar. Vad vore dessa lag utan sina virtuoser med utländskt påbrå?

Trots detta ställer sig pöbeln vid gränsen i Torneå med skyltar och felstavade banderolltexter man inte trodde att den mänskliga fantasin är kapabel till att formulera. Trots detta beskjuts bussar med flyktingar på väg till flyktingförläggningen i Hennala, Lahtis med fyrverkeripjäser. Som om inte dessa utmattade människor skulle ha sett tillräckligt av raketeld i sitt liv! Trots detta kastar någon en brandbomb mot nödinkvarteringen i Kouvola. Trots detta utsattes den tilltänkta flyktingförläggningen i Runosbacken förra helgen för en attack. Trots detta fylls webbens virtuella kloaker – de anonyma diskussionsforumen – av texter, som för tankarna till 1930-talets Nazityskland.

Men: Mohammed och hans gelikar har ändå kommit till ett norrfånget land, som trots dessa vidriga fenomen håller på att mogna. Mohammeds historia, ja alla dessa enskilda berättelser, ger flyktingkrisen ansikten. Den blir konkret. Krisen ställer oss inför vår egen historiespäkta spegelbild av nationella ödesår. Nu är det vår tur att hjälpa. Och det gör vi. Insamlingar av pengar, kläder och leksaker överträffar förväntningarna. Händerna går som på skovelhjul på damerna, som sorterar alla säckar med donerade förnödenheter i Pansio.
Hellre så än tvärtom.

Var Mohammed är just nu vet jag inte. Kanske i Letala, kanske i Harjavalta för att invänta våra myndigheters beslut. Men jag vet att han känner sig trygg, glad och välkommen. Och jag känner mig stolt över att han känner sig så. Det finns hopp för denna nation, dess självförtroende och självbild. Liksom det äntligen finns hopp för Mohammed.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Gruppanförande 28.4

Gruppanförande i debatten om interpellationen om Reumasjukhusets konkurs
28.04.2010 kl. 16:45

Gruppanförande 27.4.2010

Gruppanförande i responsdebatten om statsrådets landsbygdspolitiska redogörelse
28.04.2010 kl. 14:20

Gruppanförande 14.4

Gruppanförande i debatten om statsrådets redogörelse om livsmedelssäkerheten
15.04.2010 kl. 14:30

Gruppanförande 13.4

Gruppanförande i debatten om statsrådets redogörelse om ramar för statsfinanserna
13.04.2010 kl. 16:25

Gruppanförande 8.4

Gruppanförande i responsdebatten om regeringens redogörelse om läget i Afganistan och Finlands deltagande i ISAF-operationen
09.04.2010 kl. 09:25

Gruppanförande 7.4

Regeringens förslag till tilläggsbudget
07.04.2010 kl. 17:00

Gruppanförande 18.2

Gruppanförande i debatten i anledning av regeringens redogörelse om Afghanistan
19.02.2010 kl. 09:20