Att välja sina strider

16.06.2015 kl. 11:05



Den nya regeringens program har debatterats flitigt i både riksdagen och offentligheten. Också på SFP:s partidag i Pedersöre var programmet det självklara diskussionsämnet. Befogad kritik riktades mot särskilt nedskärningarna i utbildningen och de ytliga, ja, obefintliga skrivningarna om Norden, tvåspråkigheten och jämställdheten.

En regering som nöjer sig med att kvittera svenskans ställning med att utlova ryska istället för svenska vid östgränsen och jämställdheten med att ”kvinnor och män är jämställda” har blottat ett nytt slag av värdegrund i finländsk politik. Den oförstående inställningen till en könskonsekvensbedömning av programmet rimmar i och för sig bra med regeringens allmän taget gubbiga image.

 

Men visst finns det också mycket i regeringen Sipiläs program som är lätt att skriva under. Ett långvarigt regeringsparti med erkänd realpolitisk programmering kan omöjligen byta åsikt om sådant man själv drivit under decennier i statsrådsborgen – bara för att man nu är i opposition. Det gäller alltså för SFP att noga välja sina strider.

 

Regeringens syn på den stora bilden i ekonomin – säg verklighetsuppfattningen – är i mina ögon korrekt. En regering som i detta statsekonomiska läge inte föreslagit anpassningsåtgärder i miljardklassen hade definitivt varit i fel bransch. Principen att totalskattegraden inte får öka under valperioden är också rätt. Det är inte med ständigt höjda skatter man skapar ökad aktivitet och tillväxt. Det gör man med sådana åtgärder, som stöder arbete, flit, företagsamhet och risktagning. Också löftena om minskad byråkrati och reglering, ett nytt företagaravdrag och höjt hushållsavdrag motsvarar helt SFP:s målsättningar.

 

Diskussionen om regeringspolitikens sociala rättviseprofil har varit intressant. I riksdagen myntades från plenisalens vänstra bänkrader mantrat att de välbeställda i samhället inte alls deltar i spartalkot. Låt oss vara ärliga nu: Under förra valperioden infördes uttryckligen för de välbeställda höjda skatter, som förblir i kraft framöver: en ny skatteklass – ”solidaritetsskatten” – för höginkomsttagare, en ny prygelskatt på sex procentenheter för pensionärer med mer än 45 000 euro i pension, höjd kapitalinkomstskatt som därtill blev progressiv samt skärpt arvsskatt för speciellt stora arv.
För att visa exempel sänkte ministrarna sina arvoden med fem procent, vilket som väntat blev ett slag i luften. Ingen följde exemplet och medierna teg ihjäl symbolgesten. I den andra ändan av skatteskalorna höjdes avdragsrätten för småinkomsttagare, vilket också den nya regeringen tänker fortsätta med.

 

Det ovansagda är inget försvarstal för den förra eller nuvarande regeringen eller för de välbeställda. Men det kan inte heller vara så att redan vidtagna inkomstutjämnande åtgärder nu viftas bort såsom de aldrig hänt. Alla har deltagit i bestyret att få statsekonomin på rätt bog. Alla kommer att delta också framöver.

 

Det är ändå inte bara regering och riksdag som bär ansvaret. Blickarna riktas nu på regeringens förmåga att målmedvetet, men med gott spelöga, få arbetsmarknadsorganisationerna med i båten. Det är som känt inte världens enklaste projekt då hela vänstern sitter i opposition och spelar under täcket med facket.

 

Jag hoppas verkligen att Sipiläregeringen går iland med samhällsfördraget. Historien är dock inte särskilt uppmuntrande. I en liknande situation år 1991 försökte Esko Ahos borgerliga regering med hjälp av förra långvariga SDP-statsministern Kalevi Sorsa få till stånd ett samhällsfördrag. Det blev ett fiasko för både Aho och speciellt Sorsa då facket inte var redo att avstå uppnådda fördelar. Därefter föll landets ekonomi som en sten. Detta får inte upprepas. Gårdagens besked från arbetsmarknadsbordet att åtminstone en måttlig löneuppgörelse skulle ha medvind var dock uppmuntrande. Måtte denna nyhet jämna vägen för en positiv fortsättning nu.

 

Ett samhällsfördrag skulle nämligen dessutom annulera nedskärningspakets andra fas på 1,5 miljarder i bland annat barnbidragen, studiestödet, lantbruksstödet, indexjusteringarna och i avdragsrätten för bostadslåneräntor – ett paket som regeringen annars hotar verkställs.


Alltså: Bollen är nu långt hos de utomparlamentariska arbetsmarknadsparterna – både på löntagarsidan och på arbetsgivarsidan. Har vi lärt oss något på 25 år? Det är upp till bevis nu.

 

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35

Responsdebatt om budgetramarna 2008-2011

Jag vill tacka kollegerna i utskottet för en saklig behandling av statsfinanserna för de kommande fyra åren. Budgetramarna, som oppositionen förstås anser vara för snäva, är spikade med ansvar. Vi kan inte fördela pengar som vi inte har. Att sysselsättningsläget förbättras är en förutsättning för att vi skall kunna hålla en hög nivå på och utveckla servicen i framtiden. Nyheten om att BNP ligger på över 5 procent högre nivå än för ett år, att arbetslösheten är 1,6 procentenheter lägre än för ett år sedan och 60 000 fler är sysselsatta visar att Finland är på rätt väg.
19.06.2007 kl. 00:00

Regeringens rambudget för åren 2008-2011

Det är både rätt och klokt att försvara en ansvarsfull och strikt budgetpolitik. Det är rättvist gentemot kommande generationer. Då oppositionen vill använda mer av statens pengar, är det skäl att minnas att regeringens budgetutgifter är 180 miljoner större – hela 14 procent större - än föregående regerings budgetra-mar. Större utgiftsökningar än så, skulle vara ansvarslöst.
29.05.2007 kl. 15:15

Riksdagens 100-års jubileumsplenum

Då vi talar om historia, minns vi ofta bara de banbrytande skedena – de stora ögonblicken. Ändå är det så, att historien går framåt med små steg. Ibland så små att vi inte märker dem – förrän långt senare.
23.05.2007 kl. 14:30

Statsrådets meddelande om regeringsprogrammet

"Finland tillhör alla, oberoende av bostadsort, livssituation, modersmål eller etnisk bakgrund. Medborgarna skall garanteras rätten att påverka samt delta och vara delaktiga i beslutsfattandet". Denna markering i inledningen av regeringsprogrammet är viktig – och en stor utmaning för regeringen. Men det är också viktigt att säga ut att detta är regeringens vilja. Svenska riksdagsgruppen är mycket nöjd över det regeringsprogram som de fyra regeringspartierna har enats om under Matti Vanhanens ledning.
24.04.2007 kl. 15:30

Interpellation om klimatförändringen och tryggande av energiförsörjningen

Det är mycket bra att Samlingspartiet visar intresse för den pågående och skrämmande klimatförändringen. Klimatförändringen har pågått i decennier. Samlingspartiet väljer nu att kraftigt kritisera regeringen för dess miljöpolitik då det återstår fyra arbetsveckor av denna regeringsperiod. Det kan jag inte klassa som annat än blott valpolitik.
17.01.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om Finlands EU-ordförandeskap

Låt mig komma med ett frankt påstående: 2006 var året då federalismen tog några ordentliga steg framåt i det finländska EU-tänkandet. Detta av två orsaker: Europaparlamentet visade sig vara en fungerande institution och parlamentet bidrog kraftigt till att göra beslutsprocessen i EU till en tydlig politisk process- vilket också statsminister Vanhanen konstaterat i Bryssel i anslutning till servicedirektivet. Det var parlamentet och de politiska rörelserna i Europa som hade initiativet. Och det finländska ordförandeskapet hade ett gott samarbete med Europaparlamentet och tack vare det kunde många viktiga frågor inom EG-samarbetet ros i hamn.
11.01.2007 kl. 00:00