Värderade talman,

Ryssland är en del av Finlands öde, historiskt och som man ofta säger, geopolitiskt.

    I diskussionerna om NATO brukar man hos oss ofta ange att vår östra gräns, 1280 kilometer, skulle bli en frontlinje mellan Ryssland och NATO. Detta argument framförs av dem som är kritiskt inställda till den expansion som skedde i Europa efter 1990, när den västliga försvarsalliansen småningom vidgades till länder i Rysslands omedelbara grannskap, såsom Polen och de baltiska staterna. På ryskt håll har man hävdat att Helmut Kohl i samband med överenskommelsen om tysk återförening skulle ha lovat att NATO inte expanderade österut. Något sådant dokument finns inte.

   Däremot finns det ett annat dokument, de hemliga paragraferna i det så kallade Molotov-Ribbentrop-avtalet av den 23 augusti 1939, där Stalin fick rätten att göra vad han ville med bland annat Finland, någonting som fick konkret uttryck i försöket att erövra vårt land: Vinterkriget.

Detta avtal mellan två diktatorer har nyligen prisats av president Putin. Har någon i vår politiska ledning frågat ryssarna vad som avses därmed. 

Vi kan lära oss en del genom en historisk återblick.  Det är en egendomlig omständighet att viktiga tidpunkter i Finlands historia haft ett samband med kaos och kris i Ryssland, sedermera Sovjetunionen, och återigen Ryssland.

     Rysslands nederlag i det rysk-japanska kriget 1904, där bland andra Mannerheim och många andra från Finland deltog, ledde till uppror också i Finland. Den omedelbara följden av Rysslands svaghet var en genomgripande demokratireform i Finland, rösträtt för alla och vårt första fritt folkvalda parlament, allt detta godtaget av en försvagad kejsarmakt i Ryssland.

    I början av 1917 sveptes tsardömet bort. I revolutionens fotspår skymtade ett självständigt Finland, vars formella band med Ryssland bröts på nyårsaftonen 1917 med Lenins godkännande av vår självständighet.

    Mycket kom emellan, inbördeskrig i Finland, Stalins misslyckade försök att våldta landet.

    Följande steg togs, nu under kaotiska förhållanden i en Sovjetstat som höll på att upplösas, under åren 1989–1991, men detta steg var del av en omvälvning i hela Europa, med Finland som fritog sig från den vänskaps- och biståndspakt, som ansetts vara grundbulten i förhållandet till ”den stora grannen i öster”, som Paasikivi brukade säga.

    Finland blev friare än någonsin förr.

Värderade talman,

    Kan man då säga att Finland gagnats eller gagnas av oro och kaos österöver?

Under långa perioder av visserligen skenbar stabilitet i Ryssland fanns det hopp om landets förvandling till ett öppnare, marknadsorienterat och fritt samhälle.

I kraft av denna tilltro har västliga företag investerat i Ryssland. Mycket av detta har kommit på skam under de senaste åren, med allt starkare drag av kleptokrati i Ryssland.

    Det bör ständigt upprepas att vår värdegemenskap är en annan än den som propageras i Rysslands för tillfället, och att den åskådning som där tycks härska är helt oförenlig med vår. Många av de ryssar som arbetat för ett öppet samhälle har dömts till fängelse eller flytt ur landet.

Trots allt detta går det naturligtvis att uppehålla formellt sakliga relationer med Ryssland, under förutsättning att vi är medvetna om att vi är del av en större gemenskap, den europeiska unionens. Detta skall inte tas som en förevändning att tiga om våra åsikter, eller att försöka inbilla Ryssland att Finland kan eller bör gå en annan väg än EU:s. Ryssland försöker splittra EU i förhoppning om att beslutade sanktioner kan återtas. Men bara ett enat EU har kraft nog att motsätta sig Rysslands geopolitiska ambitioner.

    Även om någon form av överenskommelse skulle nås om östra Ukraina, i bästa fall en nedfrysning av konflikten, kvarstår att Krim erövrats av Ryssland. 

Finland överlevnad har vid några tillfällen hängt på en skör tråd.

     I dessa dagar minns man både dem som föll i vinterkriget och offren i ett annat krig, som ledde till att de sista tyska trupperna drevs ut ur Lappland först i april 1945. Samtidigt med detta krigsslut blev våra närstående baltiska stater återigen sovjetiserade, i en förtryckets natt som varade i över fyra decennier.