De nya skollagarna kom till genom en omfattande reform av hela vår utbildningslagstiftning. När
lagarna godkändes förutsatte riksdagen att regeringen avger en utbildningspolitisk redogörelse efter tre år. Redogörelsen baserar sig i huvudsak på en enkät utsänd till skoldirektörer och rektorer. Aktuella forskningsrapporter om utbildning och barns välbefinnande har tyvärr inte i någon högre utsträckning beaktats i redogörelsen. I redogörelsen nöjer man sig därför i huvudsak med att dra allmänna slutsatser. Konkreta åtgärdsförslag för framtiden saknas i de flesta fall.

De nya utbildningslagarna ger i själva verket möjlighet till en genomgripande förnyelse av våra
skolor. Lagarna ger kommunerna, skolorna, eleverna och barnens föräldrar större frihet och större ansvar än tidigare. Möjligheterna har utnyttjas i varierande grad. Orsakerna till att förändringar inte skett i större utsträckning kan bl.a. bero på brist på information och handledning och givetvis den besvärliga ekonomiska situationen i många av våra kommuner samt bristen på behöriga lärare.

En av hörnstenarna i utbildningslagarna är utvärderingen. Utvärdering bör ske på alla nivåer: i skolorna, i kommunernas beslutande organ, nationellt och internationellt. Svenska riksdagsgruppen understryker vikten av en mångsidig utvärdering. Det gäller bl.a. att utvärdera hur väl eleverna inhämtat kunskap, hur de utvecklas till harmoniska och trygga individer med gott självförtroende och hur väl själva skolan fungerar som en trygg och inspirerande miljö.

Kulturutskottet har inlett behandlingen av regeringsproposition 135/2002, som bland annat
behandlar utvärdering. Jag hoppas på en livlig och konstruktiv debatt i plenum när kulturutskot
tets betänkande blir klart.
Svenska riksdagsgruppen förutsätter att speciell uppmärksamhet ägnas åt placeringen av den
nationella utvärderingsenheten. Vi anser att utvärderingsenheten helst borde vara en autonom
enhet i nära anslutning till Utbildningsstyrelsen. Om placeringsorten blir Jyväskylä, som föreslås i lagpropositionen, bör speciella garantier ges för att utvärderingen av den svenska utbildningen skall ges tillräckliga resurser för att möjliggöra ett fruktbart samarbete med bl.a. Åbo Akademi.

PISA-undersökningen, som jämför inlärningsresultat hos 15-åringar i OECD-länder gav mycket goda resultat för Finlands del. Det är glädjande och någonting vi har anledning att vara stolta över. Trots att skillnaderna mellan skolor och regioner i Finland ur ett OECD-perspektiv är relativt små visar en närmare granskning att jämlikhet långt ifrån är uppnådd i vårt land - oacceptabla skillnader mellan regioner och skolor förekommer. Detta trots att vår grundlag stadgar om rätten till utbildning på lika grunder för alla.

Utbildningsstyrelsens färska rapport “Mahdollisuuksien koulutuspolitiikan tasa-arvo (Jämlikheten i möjligheternas utbildningspolitik) visar att skillnaderna mellan den bästa och den svagaste fjärdedelen i fråga om inlärningsresultat varierar mellan 13-21 procent. Generellt sett kan man säga att skolorna i norra Finland presterar sämre än t.ex. skolorna i huvudstadsregionen och att pojkar presterar sämre än flickor. Å andra sidan kan resultaten variera mycket mellan skolor i samma kommun. Speciellt drastisk är situationen i huvudstadsregionen och Nyland, där skillnaden
mellan de skolor som klarar sig bäst och de som klarar sig sämst är stor.

Svenska riksdagsgruppen anser att åtgärder bör sättas in både lokalt och nationellt för att mångsidigt utreda orsakerna till detta och att bristen på jämlikhet snarast bör rättas till.

Svenska riksdagsgruppen vill i detta sammanhang peka på en faktor, som bland många andra, leder till bristande jämlikhet mellan skolorna.
Bristen på behöriga lärare är på många håll akut. Enligt utredningen “OPEPRO” borde 7650 nya
klasslärare utbildas fram till 2010. Dessutom behövs ett stort antal speciallärare och ämneslärare bl.a. i engelska, matematik, svenska som andra inhemska språk, gymnastik, biologi och datateknik.

I de svenskspråkiga skolorna är bristen på behöriga lärare dubbelt så stor som i de finskspråkiga skolorna och i Nyland saknar var fjärde klasslärare i de svenska skolorna behörighet.

Utbildningsministeriets utvidgningsprogram, som har som mål att utbilda drygt 3000 extra lärare
under åren 2001-2003 är inte tillräckligt. Det behövs ett mera långsiktigt program och framförallt tillräckliga ekonomiska satsningar för att garantera en utvidgad lärarutbildning på finska och svenska i många år framåt.

En skola som presterar goda resultat är en skola eleverna mår bra i , där de känner sig trygga,
accepterade och där de ges möjlighet att utnyttja hela sin inlärningspotential. Därför är det viktigt att det i skolsamhället finns många vuxna, som kan träda till där det behövs. Det behövs studiehandledare, skolhälsovårdare, psykologer och skolgångsbiträden. Kulturutskottet
betonar med fog studiehandledningens betydelse och understryker att målsättningen i gymnasier
och yrkesutbildningen bör vara en studiehandledare per 250 elever.

Gällande grundskollag gäller alla barn bosatta i Finland, också barn som inte är eller ännu inte
hunnit bli finländska medborgare. Det är viktigt att invandrarbarnen får speciell uppmärksamhet
och att de förutom intensiv undervisning i skolspråket, finska eller svenska, också får god undervisning i sitt eget hemspråk. Det borde vara en självklar rättighet för dessa barn. Deras eget språk är en viktig del av deras identitet.
Lagen om integrering, som för närvarande behandlas i kulturutskottet ger oss skäl att senare återkomma till dessa frågeställningar.

Vid Utbildningsstyrelsen sammanställs som bäst en rapport över romerna och det finska skolväsen
det De preliminära uppgifter som finns tillgängliga inger bekymmer. Ca 15% av barnen avbryter grundskolan i förtid. 15% av barnen på lågstadiet och 30% av högstadieeleverna får specialundervisning på deltid. 30% är helt överförda till specialundervisning, av dessa får 60% anpassad specialundervisning. Endast 15% av barnen får undervisning i sitt hemspråk, trots att de enlig lagen har rätt till det. Vad har gått snett? Varför klarar skolan inte av att ta hand om de romska barnen bättre ?

Enligt lag om grundläggande utbildning har samerna rätt till huvudsaklig undervisning på sitt
modersmål, d.v.s. i över hälften av undervisningsämnena, då de är bosatta i samernas hembygd sområde och behärskar samiska. Samernas situation har i och med flyttningsrörelsen också fått en ny aspekt. En stor del av landets samer är idag "citysamer" spridda i städerna i södra Finland. Dessa borde också ha rätt till undervisning på sitt modersmål.

Specialundervisningen är en av de centrala punkterna i undervisningslagarna. Redan under
remissdebatten framförde Svenska riksdagsgruppen som sin åsikt att redogörelsen ger en alltför
överoptimistisk bild av situationen inom specialundervisningen och hur man lyckats integrera barn med särskilda behov. Vår åsikt har under det halvår som gått sedan remissdebatten förs tärkts. Skillnaderna mellan hur man i kommunerna förhåller sig till specialundervisningen är enorma och många kommuner klarar inte av att sköta stöd- och specialundervisningen på ett tillfredsställande sätt. Vi vill slå fast att alla barn som behöver stöd har rätt att få det - i dag ser verkligheten i många kommuner tyvärr annorlunda ut.

Vuxenutbildningen och det fria bildningsarbetet har alltför länge upplevt en ekonomisk svacka. De
förslag som den parlamentariska vuxenutbildningsarbetsgruppen lagt fram är välgenomtänkta och bör förverkligas. Det “lyftprogram” som föreslås är en nödvändighet för att principen om det
livslånga lärandet skall kunna bli verklighet och inte bara bli en tom fras i ett festtal.

Kulturutskottet konstaterar i sitt betänkande att skolan skall vara en “skola för kultur och bild
ning”. Svenska riksdagsgruppen är ense om detta. Vi vill värna om allmänbildningens roll i skolan.
Allmänbildning skall genomsyra alla skolstadier och -former. Detta bör också återspeglas i
studentexamen. Svenska riksdagsgruppen anser att realprovet i framtiden borde utvecklas till en
allmänreal, som skulle dokumentera mångsidig kunskap Studerandena kunde, om de så önskar,
komplettera allmänrealen med en ämnesreal, om de valt att särskilt fördjupa sig i ett eller flera
specialämnen. En övergång till enbart en ämnesreal, vilket har förespråkats av ministeriet, skulle påverka gymnasiets allmänbildande roll i en negativ riktning.

Svenska riksdagsgruppen anser att de nya utbildningslagarna utgör en god grund för det fortsatta utvecklingsarbetet i våra skolor. Det är viktigt att vi ständigt följer med utvecklingen och tar till oss de forskningsresultat om barns välbefinnande - och illamående - som föreligger och som visar
vilka utmaningar vi står inför. Riksdagen bör regelbundet följa med situationen i skolorna och vid behov skrider till kompletterande lagstiftning.

Margareta Pietikäinen höll gruppanförandet 9.10.2002