Regeringens redogörelse är en bra kartläggning över de stödinstrument regering och riksdag har till sitt förfogande i regionpolitiken. I dessa tider då europavalskampanjerna sparkas igång är det på sin plats att minnas att denna redogörelse behandlar kanske det område där allra flest finländare har kommit i kontakt med EU-förvaltningen. En väsentlig del av det regionalstöd som kanaliseras ut till regionerna kommer från vår gemensamma EU-kassa.

Utvecklingen har varit positiv. Under våra första år som medlem, dvs. åren 1995 till 1999, var det ekonomiska stödet för EU-programmet nästan 3 miljarder euro. Under den andra programperioden mellan 2000 och 2006 har summan stigit till 8,5 miljarder varav EU:s andel är 2,3 miljarder.
Summorna visar att EU inte enbart är en byråkratisk maskin nere i Bryssel utan också en drivmotor med betydelse för våra regioner.

Projektens inverkan på regionerna får vi inte underskatta.
Under denna programperiod har man i mål 1- och mål 2-områdena startat 21 000 projekt. Av dessa har merparten riktat sig till småföretagsamhet och utbildning. Tack vare dessa har vi kunnat skapa 45 000 nya arbetsplatser och 7 100 nya företag i mål 1- och mål 2-områdena.

Redogörelsen lägger fram en rad åtgärdsförslag som är värda att stödas. Däremot saknas analysen av en del problem som snedvrider konkurrensen mellan områden vid stödförfarandet. Jag vill ta ett exempel från min egen hembygd. I Kaustby regionkommun - som hör till Norra Finlands mål 1-område - får ett nystartat företag upp till 35 procent i investeringsstöd, medan samma bolag skulle få 0 procent i stöd i grannkommunen Kronoby som hör till ett nollområde. Stödintensiteten är sextiofem gånger högre på ett mål 1-område än på ett nollområde. En kommungräns får inte vara så skarp att den blir konkurrensförvrängande. Mellan ett mål 1- och ett nollområde, måste det finnas ett mål 2-område för att göra övergången mjukare. Inför nästa programperiod måste man se till att inte dylika missförhållanden uppstår.

FÖRETAGSAMHET

Då vi talar om regionalpolitik skall vi akta oss för att enbart tala om program och ekonomiskt stöd. Regionerna och landsbygden skall inte nödvändigtvis leva i en respirator för att överleva. Landsbygden kan vara nog så livskraftig - bara förutsättningarna är de rätta.

Utflyttningen från landskommunerna till städerna är ett ekorrhjul som måste brytas. Minskat befolkningsunderlag leder till mindre skatteintäkter. Det i sin tur innebär sämre service, vilket leder till utflyttning. Varje ny arbetsplats är guld värd för en landbygdskommun. Därför skall vi fokusera energin på att skapa förutsättningar för nya arbetsplatser.

En nyföretagare på landsbygden har sällan orsak att vänta sig några stora inkomster direkt vid starten. Därför kan den tidskrävande och byråkratiska djungeln i kombination med höga sysselsättningskostnader verka som ett oöverkomligt hinder. Därför får vi hoppas att regeringens företagarprogram presenterar lösningar för just företagare på landsbygden. En del positiva förbättringar har redan gjorts som t.ex. över-gången till den flexibla momsskalan, vilken uppmuntrar många mikroföretagare att utveckla sin verksam-het.

Det viktigaste för regionerna vore ändå att få igång investeringarna. Utan investeringar skapas få nya jobb. Just nu ligger Finland på tredjesista plats i jämförelse över företagsinvesteringar inom EU. Det kan vi inte leva med. Då en företagare, eller en potentiell sådan, bedömer var han skall starta sitt företag är samhällsservicen, tillgången på utbildad arbetskraft, kommunikationsstrukturerna och en allmän tro på regionens framtid avgörande.

REGERINGENS BESLUT OM REGIONUTVECKLINGEN

I redogörelsen återges regeringens digra program för regionutveckling som godkändes i januari.
Jag vill fästa uppmärksamhet vid att regeringen i sitt program slog fast att landskapsförbundens samarbete skall stärkas. Dessutom skall det regionala samarbetet stärkas, medborgarnas och de förtroendevaldas deltagande skall säkras i beslutsprocessen. Ytterligare skall beslutsprocessernas öppenhet garanteras.

Inom Svenska riksdagsgruppen hoppas vi att region- och kommunministern lägger dessa programförklaringar noggrant på minnet före behandlingen av utredningsman Jukka-Pekka Alanens förslag till utveckling av huvudstadsregionen. Ärendet är just nu på utlåtanderunda i de nyländska kommunerna.

Den kommunala självbestämmanderätten är en bärande grundprincip i vårt finländska samhälle. Det betyder att samarbete skall ske på frivillig väg – inte under tvång. Detsamma gäller det regionala samarbetet. Kommunerna i landskapsförbund bör ha suverän makt att bestämma över sitt interkommunala samar-bete.
Med tanke på detta har vi inom sfp med stor förvåning noterat region- och kommunministerns utspel om att t.ex. Nylands och Östra Nylands förbund bör sammanslås – eller åtminstone så att Sibbo kommun införlivas i Nylands förbund!
Så gott som samtliga kommuner i Östra Nyland har motsatt sig utredningsman Alanens förslag. Svenska riksdagsgruppen utgår ifrån att regeringen respekterar kommunernas och regionernas självbestämmanderätt och förlitar sig på deras samarbetsförmåga.

UTMANINGAR

Utgångspunkten för regional utveckling bör vara; lika villkor för livskraft i hela landet.
Det är viktigt att den övriga samhällspolitiken stöder regionpolitiken. Regionpolitiken är ingen separat del utan en summa av många insatser. För att en kommun skall över huvudtaget kunna locka både företag och invånare bör kommunikationerna vara i skick. Svenska riksdagsgruppen har kontinuerligt påmint om vikten av att basvägnätet fyller dagens krav.
Då unga familjer väljer var de bygger sitt hem är det helt avgörande hur vägnätet ser ut. Ofta betyder livet på landet att arbetsresorna är långa, varför vägarnas kvalitet och underhåll bestämmer boningsorten.

Social- och hälsovårdstjänsterna måste vara goda för att motsvara barnfamiljernas behov. Därför har regeringen redan i samband med rambudgeten i fjol fattat beslut om att stöda social- och hälsovården med ytterligare 420 miljoner euro. Årets budgetrambeslut innehöll ett nytt anslag på 295 miljoner till kommunerna.

Regeringen har flera instrument och morötter för hur regionernas samarbete kunde utvecklas så att hela regionens dragningskraft skulle stärkas. Här har kommunerna själva också ett ansvar för att samarbetet fungerar och att kommunerna inte försöker konkurrera ut varandra inom regionen. Att inom samma region locka innevånare av varandra är ett nollsummespel som inte för regionen framåt. Målsättningen bör vara att genom regionalt samarbete göra hela regionen attraktiv och därigenom hindra en utflyttning.

För att effektivera servicen finns det skäl att se över hur kommunerna kunde samarbeta bättre i att erbjuda hela regionens befolkning service på ett sätt som passar invånarna bäst. Borde man exempelvis kunna erbjuda familjerna dagisplats nära föräldrarnas arbetsplats, trots att den ligger i grannkommunen? Svenska riksdagsgruppen uppmanar därför kommunerna till ett mikrosamarbete på t.ex. nämndnivå mellan kommunerna i regionen.

Universiteten och högskolorna utgör en stark livsnerv för sin omgivning. Regeringen har därför valt att i sin första budget satsa stort på universitetsforskningen med hopp om att detta sätter sina spår i den regionala utvecklingen. Samtidigt måste vi minnas att vår största utbildningspolitiska utmaning ligger inom yrkesutbildningen. I tider då över hälften av niondeklassisterna väljer gymnasieutbildning och nästan 15 procent av årsklasserna inte söker någon utbildning alls, måste vi erkänna att andelen yrkeskunnigt folk är en minskande resurs. Detta speciellt med tanke på att avgången från arbetslivet är störst inom industri- och servicesektorn. Tillgången på utbildad arbetskraft är ofta avgörande för företagsetableringar. Därför går en satsning på yrkesutbildning hand i hand med regionpolitiken.

Våra regionkommuner står inför många utmaningar de närmaste tio åren. Infrastrukturen och service riskerar att monteras ned då befolkningsunderlaget minskar. Samtidigt är kanske befolkningsminskningen det kanske allra största hotet på lång sikt. Inom loppet av ett tiotal år kommer vi att ha kommuner där över hälften av invånarna är pensionärer.
Därför bör vi nu locka de arbetsföra generationerna att flytta hem tillbaka. Mycket talar för att vi kan lyckas; De flesta stadsbor drömmer om ett egnahemshus på landet, de flesta föräldrar föredrar att sätta sina barn i en mindre byskola framom en stor centralskola, de flesta upplever landsbygden som en trygga-re livsmiljö för både äldre och för barn, och så vidare. Viljan finns alltså redan. Då återstår att skapa förutsättningar för nya arbetsplatser i dessa kommuner. Svenska riksdagsgruppen påminner om att tiden är knapp om vi skall lyckas vända utvecklingen i tid. Efter att servicefunktionerna har nedmonterats på grund av vikande befolkningsunderlag finns det ingen återvändo.

Regeringens beslut om regionutveckling är en bra sammanfattning av de mål som Finland bör arbeta för. För att lyckas krävs att samtliga instrument används.

Nils-Anders Granvik höll Svenska riksdagsgruppens gruppanförande den 28.4.2004