Hela tanken på att frikoppla stöden från produktionen lämpar sig kanske sämst för Fin-land i och med att produktpriserna i många fall inte ens täcker de rörliga kostnaderna för produktionen. Frågan blir då hur vi skall kunna bibehålla intresset för jordbruksproduktionen om produktionskravet börjar luckras upp och produktpriserna stampar på ställe eller t o m sjunker? Vårt nordliga klimat med kort växtperiod försätter våra jordbrukare redan i sig i en betydligt svårare konkurrenssituation än jordbrukarna nere på kontinenten.

De övergripande målsättningarna med reformen kan i sig omfattas. Med reformen eftersträvas mål som vi alla kan omfatta; bland annat ett konkurrenskraftigt jordbruk både på den inre- och på världsmarknaden, miljövänligare produktionsmetoder, rena livsmedel och ett förbättrat djurskydd. En central målsättning är också att EU:s jordbrukspolitik skall garantera jordbrukarna en skälig levnadsstandard och stabila inkomster. På gårdsnivå är det tyvärr inte alltid så lätt att ställa sig helhjärtat bakom alla nya krav. Dels är byråkratin komplicerad samtidigt som de nya reglerna ger mycket tilläggsarbete.

EU-reformen för jordbruket skall nu omsättas i praktiken i Finland. Regeringens och pro-ducentorganisationernas uppgift att sy ihop ett stödsystem inom de givna ramarna som på ett rättvist sätt beaktar olika produktionsinriktningar och olika stödområden har inte varit lätt.

Den föreslagna stödmodellen som tas i bruk 2006 och som går ut på en sk. kombinationsmodell konstaterades vara den bästa för Finland. Grunden i modellen är ett enhetligt regionalt hektarstöd som varierar mellan de olika stödområdena. Förutom det detta utbetalas tilläggsdelar under en övergångsperiod för mjölk och nötköttsproducenterna. Fr.o.m år 2006 utbetalas stöden under övergångsperiod oberoende av om gården fortsätter med ifrågavarande produktion eller inte. En del av stödet till nötkött är fortsättningsvis bundet till produktionen för att sporra till produktion. I den helhetsstödmodell som överenskommits i förhandlingarna mellan staten och producentorganisationerna den 26.5. 2004 ingår även EU delfinansierade åtgärder för landsbygdsutveckling, d.v.s. jordbrukets kompensationsbidrag (LFA) ,miljöstöd och de nationella stöden. Dessa är viktiga komplement till gårdsstödet.

Frikopplingen av stöden från produktionen gör framtiden oviss framförallt för uppfödare av nötkreatur och för mjölkproducenter. De kalkyler som finns som grund gör CAP-reformbeslutet visar att husdjurssektorn kommer att förlora på modellen. Därför är det av största betydelse att regeringen uppfyller sitt löfte om tilläggsfinansiering i 2006 års budget.

Enligt den föreslagna beräkningsmodellen blir C-1 området i norr en förlorare. Sammanslagningen av B och C-1 områdena medför en överföring av resurser från C-1 till B-området, eftersom husdjurstätheten är större på C-1 området.
Denna olägenhet har regeringen och producentorganisationerna kommit överens om att rättas till. Balansen i stödnivån mellan landets olika områden bör bestå.

Vi hade gärna sett att innehållet i meddelandet hade varit mer omfattande. Meddelandet tar t.ex. inte upp problemet med handeln med stödrättigheter och hur de nationella stödre-serven skall administreras. Nu finns det säkert risk för att markägaren kan få svårt att få stödrättigheterna för sin mark tillbaka då han vill avsluta ett arrendekontrakt. Arrendeta-garen kan - om han så vill – behålla stödrättigheterna trots att han överlämnat marken tillbaka till ägaren. Vi bör undvika att hamna i en sådan situation. En annan oklar fråga är hur den nationella stödreserven skall fungera i praktiken.

Svenska riksdagsgruppen utgår ifrån att regeringen i höst ger en redogörelse över jord-brukspolitiken, eftersom många detaljer i reformförslaget ännu är öppna.

Vi har fortfarande stora utmaningar framför oss inom jordbrukspolitiken. Vi måste använda olika stödinstrument även i fortsättningen för att garantera verksamhetsförutsättningarna för jordbruket i hela landet.

Christina Gestrin höll gruppanförandet 16.6.2004