Jag måste erkänna att jag ibland drabbas av deja vú – tills jag inser att jag faktiskt upplevt just detta tidigare. Det är inte många månader sedan vi begick en interpellationsdebatt om regeringens sysselsättningsmål. Det som är annorlunda idag är att nu är oppositionen inte enad längre, vilket den var då.
Regeringsprogrammet skrevs i mycket osäkra ekonomiska tider. Prognoserna var försiktiga och i regeringsprogrammet konstaterades att tillväxten är långsam och sysselsättningsgraden hotar att sjunka. Regeringen svarade genom att gå in för ett mycket progressivt och vågat stimuleringsprogram.
Att ekonomin fortfarande inte börjat dra inom euro-området har förvånat de flesta mark-nadsanalytiker. Inte heller inom regeringspartierna hade vi väntat att den svaga ekonomiska perioden skulle räcka ända fram till nu. De senaste veckorna har vi däremot fått pro-gnoser som är betydligt ljusare.
I sin interpellation varnar Samlingspartiet för att Finland inte längre är ett välfärdssamhälle ifall regeringens sysselsättningsmål inte uppnås.
De är nog mera politisk retorik med stora bokstäver än fakta och sanning.
Vi är alla eniga om att den finländska sysselsättningsgraden bör stiga. Samtidigt bör antalet skattebetalare öka då de stora generationerna går i pension. Vi har en stor utmaning i att lösa detta framgångsrikt. Det betyder däremot inte att välfärdssamhället raseras samma dag som pensionsvågen slår in. Vår välfärdsmodell skall bestå. Däremot är det betänkligt att låta räkningen för de ökade pensionsutgifterna gå vidare till följande generation. Det är en ansvarsfråga som vi nu bör lösa utan att skjuta problemet på framtiden.
Interpellanterna har en lång argumentering om varför sysselsättningsläget bör förbättras. Jag tror att alla i denna sal kan enas om behovet av att stimulera sysselsättningen. Jag är säker på att varje grupp har lika många egna argument.
Däremot tror jag inte att vi är eniga om hur problemet skall lösas.
Samlingspartiet presenterar en rad åtgärdsförslag. Det är skäl att påpeka, att många av de åtgärder som oppositionen lyfter fram ur olika rapporter och betänkanden har – eller håller - regeringen på att förverkliga!
Ur statssekreterare Raimo Sailas rapport lyfter man fram inkomstskattesänkningar på 4 procent. Efter ett och ett halvt år med denna regeringsbas har regeringen redan sänkt skatten för låginkomsttagare med 2,2 procent! Då återstår ännu höstens skattebeslut.
Man efterlyser en höjning och utvidgning av hushållsavdraget. Som klart framkom under budgetdebatten förra veckan har regeringen redan fattat beslut om just detta.
I Olli Rehns globaliseringsutredning ger Samlingspartiet stöd åt tanken om att öka forsk-ningsanslagen samt att förenkla arbetstillståndsförfarandet. Regeringen har redan övergått från tanke till handling.
Svenska riksdagsgruppen vill dock lyfta fram två åtgärder där oppositionens åsikter verkar överensstämma med våra.
Den första gäller sänkningen av arbetsgivaravgifterna som regeringen nu planerar att införa. Vi anser att denna sänkning borde ha fåtts till stånd redan under pågående år. Hittills har man inom beredningen fört fram olika modeller som inte varit tillfredsställande. Ett grundläggande fel har varit utgångspunkten om att skattesänkningen skulle kunna finansieras inom systemet. Med andra ord skulle andra arbetsgivare finansiera sänkningen för ar-betsintensiva branscher. Enda sättet att få till stånd ett trovärdigt paket är att tillskjuta budgetmedel på 200 till 500 miljoner.
Den andra frågan gäller sänkningen av de högsta marginalskatterna. Behovet av en lindring av progressiviteten bland höginkomsttagarna bygger inte på en för hög arbetslöshet bland denna grupp. Men för att Finland skall kunna utveckla nya tillväxtbranscher och sek-torer behöver vi all know-how vi har i landet. Inte ens det räcker. Vi behöver också hjärnor från utlandet.
Finland har alltid stått på rätt få ben på den internationella marknaden. Under det senaste decenniet har högteknologin vid sidan av skogs- och verkstadsindustrin haft en stor roll för den finska exporten. Men vad gör vi nu? Vi måste bredda vår kompetens och utveckla nya framgångsrika tillväxtbranscher.
Trots att flera analytiker och forskare förutspår en uppgång i ekonomin är det alarmerande att investeringarna lyser med sin frånvaro. Utan investeringar skapar man inget nytt. För många finländska investerare kan förmögenhetsskatten vara ett avgörande hinder för att satsa pengarna inom den finländska industrin. Som vi tidigare redogjort, är svenska riksdagsgruppen beredd att satsa 100 miljoner euro på slopandet av detta investeringshinder.
Det är dags att erkänna, att hur vi än vänder oss - och hur vi än kräver - är det endast före-tagaren eller företagen som kan skapa fler jobb. Vår uppgift som beslutsfattare är att skapa de rätta förutsättningarna.
Trots att vi nu kämpar med en hög arbetslöshet vet vi att vi inom något år kommer att ha fler branscher med arbetskraftsbrist. Exempelvis inom sjukvården går vi nu in i ett brytningsskede när vi ser de första tecknen på den kommande arbetskraftskraftsbristen.
För att vara förberedda på det måste vi i god tid forma vår yrkesutbildning så att den mot-svarar arbetsmarknadens krav.
Klart är, att Finland inte kommer att klara sig utan hjälp utifrån. Vi kommer inom kort att vara i akut behov av invandrad arbetskraft. Det kräver också förberedelse.
För att utlänningar skall se Finland som sitt nya hemland krävs en positiv marknadsföring såväl utanför som innanför Finlands gränser. Det är dags att börja fundera på vad vi har att erbjuda en utlänning – inte vad han kommer för att ta av oss.
Inom Svenska riksdagsgruppen anser vi att regeringen har valt de medel som överhuvudtaget står till buds i den rådande situationen. Det vi främst efterlyser är starkt mod att våga fatta offensiva beslut.
Vi förslår därför enkel övergång till dagordningen.
Mikaela Nylander höll gruppanförandet 21.9.2004.
