I redogörelsen målar regeringen upp en ganska dyster bild av framtiden. Man slår fast att en normal kommun i Finland inte i framtiden kommer att vara en tillräckligt stor enhet för att tillgodose invånarna den kommunala service som de har rätt till. Produktiviteten inom kommunernas service har sjunkit under 2000-talet, samtidigt som kostnaderna ökar snabbare än inkomsterna. Till detta förslår regeringen förändringar i den kommunala- och servicestrukturen.

Svenska riksdagsgruppen stöder förslaget om ökat samarbete, men vi förhåller oss skeptiska till att kommunsammanslagningar skulle vara patentlösningen på kommunernas problem.
Det är visserligen så att väldigt små kommuner kommer att få det svårt att klara sig på egen hand. Det säger sig självt att det inte kan vara ändamålsenligt att bygga en helt egen servicestruktur för få kommuninvånare. Däremot kan dessa kommuner stötta varandra genom samarbete.

En sammanslagning av kommuner ger ingen avgörande inbesparing i sig. Det vet vi av erfarenhet i våra kommuner längs kusten. För att nå inbesparingar vid kommunsamgångar måste man gå in i strukturerna för serviceproduktionen. Ofta har det varit tvärtom att så att samgångsavtalet har cementerat de befintliga strukturerna. Länsreformen gav bara en inbesparing på 10 procent av personal och förvaltnings-kostnaderna. Däremot växer organisationen hela tiden inom hälsovård och utbildning.

Det är inte kostnadsökningen inom förvaltningen som är problemet. Den hålls i stort sett på samma nivå år efter år. Det är däremot inom servicen – alltså inom social- och hälsovård och utbildning – som kostnaderna ökar. Vill vi lösa problemen skall vi fokusera oss på serviceproduktionen. Den knuten kan endast lösas genom samarbete. Vi måste alltid minnas att kommunerna finns till för att producera service för sina innevånare. Det är deras centralaste uppgift.

Samtidigt skall vi minnas att ett fragmenterat kommunfält är mera genomskinligt. Uppföljningen av olika kostnadsposter, exempelvis hur mycket den egna kommu-nens patienter kostar att vårda på dyra specialsjukvårdsplatser är enkel och överskådlig. Vård på rätt nivå är en nyckel till kostnadsbesparingar. Vi har också exempel på att kolosser som HNS inte är lösningen på kostnadseffektivitet.

Redogörelsen presenterar en hel palett av metoder med vilka den offentliga sektorns kostnader kan sänkas utan tvångsmedel. Genom att bilda affärsverk av egna enheter i kombination med en genomtänkt upphandlingsplan kan man skapa en sund konkurrens utan att kvaliteten på tjänsterna sänks. Inom många kommuner har man redan mycket fina resultat att visa upp. Svenska riksdagsgruppen anser inte att sättet att producera service får vara avgörande. Avgörande är att förhållandet mellan pris och kvalitet är det rätta och att vi har nöjda kommunmedlemmar som konsumenter.

Kommunallagen möjliggör redan nu att kommunerna samarbetar. Kommuner kan samarbeta om det mesta i form av tjänstemän och service. Det förekommer också en hel del regionsamarbete mellan kommuner, men dessvärre är de konkreta exemplen gällande basservicen ganska få. Varningsklockorna måste börja ringa hos de kommunala beslutsfattarna runtom i landet. Nu gäller det att på allvar fundera på sin framtid och skrida till åtgärder.

Då regeringen går in för att se över den statliga-, regionala- och kommunala förvalt-ningen vill Svenska riksdagsgruppen påminna om redogörelsens skrivning att detta måste göras med beaktande av de regionala och språkliga förhållandena. En justering av förvaltningsgränserna får på inga villkor försämra tillgängligheten till service på invånarnas eget modersmål.

Redogörelsen noterar också regeringens program för utlokalisering av upp till 8,000 tjänster fram till år 2015. Hittills har regeringen redan fattat beslut om 1400 arbetsplatser. Svenska riksdagsgruppen vill i detta sammanhang understryka två fenomen.

Då man eftersträvar att stimulera regionerna, borde man också eftersträva en verklig utlokalisering. Statistiken visar att t.ex. Tavastehus har fått en ansenlig del av jobben. Man kan fråga sig vilken klass av regionalisering det är då man flyttar dem endast 100 kilometer från huvudstaden, sannolikt med baktanken att möjliggöra en motsatt pendling. Svenska riksdagsgruppen efterlyser en regionalisering som stöder det näringsliv som är finns på de orter dit utlokaliseringen styrs.

Samtidigt som staten utlokaliserar förekommer det också en lång rad indragningar av tjänster som ofta drabbar den egentliga glesbygden. Till exempel i Åbolands skärgård har man för avsikt att flytta ett tjugotal tjänster från yttre skärgården till Åbo.

Regeringen har valt att dra bort häradsreformen från redogörelsen. Ändå en liten kommentar med tanke på att man återkommer till ärendet. När man nästa gång granskar häradens framtid, kunde infallsvinkeln vara hur man kan stärka häraden med utlokaliserade servicetjänster i stället för att indra häraden. Politiken att enbart förstora häraden går ju stick i stäv med regeringens mål gällande utlokaliseringen.

Jag hoppas att redogörelsens statistik över den offentliga sektorns personal får alla att inse att klockan är slagen. Av dagens personal finns bara 56 procent kvar i tjänst om 15 år. Inom åtta år går en fjärdedel i pension. Hur skall vi ersätta dessa personer? Jag hoppas att kommunerna snabbt inser att kampen om ung utbildad personal nu har kommit igång på allvar. Därför borde man inom hela den offentliga sek-torn komma ifrån snuttjobben och istället erbjuda fasta anställningar med tanke på framtiden.

Nils-Anders Granvik 13.4.2005