Det senaste året har varit ett guldår för EU-forskare, EU-korrespondenter och EU-analytiker. De flesta har tagit rollen som den krasst pessimistiska analytikern – det blir ändå ingenting Men rynkad panna har majoriteten av alla EU-debattörer fallit in i sin pessimistiska bild av unionens framtid. Det är bra i sig att minnas hur divergerade intressen det finns inom unionen, trots gemensamma värden. Det som retar mig är att de flesta politiker också blivit passiva EU-analytiker. Alla sit-ter med armarna i kors och undrar vem som skall göra något. Och kanske avsaknaden av självklara EU ledare och en tid av svag profilering i kommissionen bidragit till detta. Men att skapa mer handlingskraft och gemensam politisk vilja är vår uppgift! Det är vi politiker som skall göra framtiden. Jag hoppas vi med denna diskussion idag lyckas minska mängden analytiker och öka skaran politiker.
Vi borde därför ägna lite mindre tid åt att redogöra för hur vi har kommit till denna situation. Istället skall vi ägna tid att fundera hur vi skall komma vidare.
Regeringens redogörelse innehåller redan en utförlig beskrivning över bakgrunden och färdplanen till nuläget. Riksdagen har också aktivt deltagit i processen att fastställa Finlands förhandlingsmål. En del lyckades vi uppnå, på andra områden hade vi önskat bättre lösningar, men i det stora hela har riksdagen kunnat omfatta regeringens förhandlingsresultat år 2004.
RATIFICERING
En kanske alltför lätt slutsats av händelserna är att grundfördraget var för svårt att förstå, och att detta ledde till att man röstade nej i Frankrike och Holland. Omvänt skulle det i så fall betyda att ja-sägarna i Spanien och Luxemburg förstod texterna bättre än fransmännen och holländarna? Nej, logiken håller inte. Alla lagtexter är svåra att förstå för gemene man. Det handlade kanske i alla fall mer om den politiska situationen och politisk debattkultur.
Det föreliggande utkastet till grundfördrag är betydligt mer överskådligt än nuvarande olika avtal tillsammans. Därför tror Svenska riksdagsgruppen inte att ett öppnande av innehållet i fördraget är ett vettigt sätt att komma vidare. Det skulle än en gång starta en lång process utan några säkerhetsgarantier om att man faktiskt når en lösning.
Svenska riksdagsgruppen vill att den nya grundlagen skall träda ikraft. Det är inte så märkligt; sfp var ju det första partiet i Finland som på sin partidag efterlyste en grundlag för EU.
Vi anser därför att Finland och de resterande elva medlemsländerna skall starta sin ratifice-ringsprocess omgående. På så sätt ger Finland en klar signal om att Finland vill att den nya grundlagen skall träda ikraft.
En match kan aldrig vinnas från omklädningsrummet – man måste ut på plan först. Som blivande ordförandeland måste Finland visa exempel.
13 länder har ratificerat grundfördraget. En majoritet ligger redan bakom grundlagen. Som vi vet innehåller förslaget en klausul om att man kan låta grundlagen träda ikraft också ifall ett fåtal länder inte omfattat förslaget. Vi är med andra ord fortfarande inom möjligheternas gräns! Det kan även tänkas att godkännanden från de övriga EU-länder stöder en mer positiv process för unionens slutfördrag i Frankrike och Holland
FRAMTIDSUTMANINGAR
EU får inte öda mer tid. För att EU skall kunna bemöta framtiden behövs en funktionstrimmad uni-on. Utmaningarna inom Europa kvarstår och dom till och med växer, vare sig vi talar om ekono-misk konkurrenskraft i ett åldrande Europa, social kohesion eller unionens beslutsstrukturer.
EU är fortfarande i första hand är ett fredsprojekt med mål att öka välfärden och minska de sociala klyftorna i Europa. Det måste kunna vara en möjlig framtidsutsikt för många fler länder att integreras i unionen. För att upprätthålla medlemsoptionerna öppna måste även unionen förbereda sig för att möjliggöra utökandet av antalet medlemmar.
Fredsprojektet EU byggdes upp i form av en handels- och tullunion. Det är fortfarande det viktigaste delområdet inom unionens verksamhet; att skapa en högre välfärd i Europa – det skall bli bättre att leva i Europa för envar. Detta bör också synas i det praktiska arbetet. Dessvärre har försöken att spänna fjädern i vår konkurrenskraft mest handlat om att skriva mellanrapporter inom ramen för - den i sig mycket goda – Lissabonstrategin. När det sedan blev dags att godkänna det så nödvändiga servicedirektivet kunde man inte längre se skogen för träden. Tyvärr.
Det är uppenbart att EU måste se om sitt hus och utarbeta en klar prioriteringslista. Det är inte nödvändigt eller önskvärt att syssla med allt mellan himmel och jord. Man måste ha en kärnverk-samhet som man sköter väl. Denna verksamhet bör ge ett klart mervärde för medlemmarna – inte bara byråkrati. Kommissionens eget initiativ om att städa upp i regelverket är en utmärkt idé. Svenska riksdagsgruppen är också villig att delta i en diskussion om arbetsfördelningen och prioriteringar.
PLAN B
Tyvärr blir ingenting bättre av att endast vänta och se. Genom att gå vidare kan vi aktivt medverka till att ange ritning för processen. Finland har ett ansvar för att så också sker. Om ratificeringsprocessen skulle falla ihop före mållinjen, måste vi ha klara reservplaner till hands för att utvecklandet av ett handlingskraftigt EU inte stannar helt.
Om ratificeringsprocessen avbryts, anser Svenska riksdagsgruppen att man så snabbt som möjligt måste börja föra vidare enskilda helheter ur grundfördraget och ta dem till Europeiska rådet och godkänna dem, tom bit för bit. Så har unionen arbetat hittills också. Det betyder i praktiken, att ifall ratificeringsprocessen faktiskt skulle tappa fart så bör Finlands regering ta den första helheten till politisk diskussion redan under sitt ordförandeskap inkommande år. Det kunde mycket väl bli fråga om människorättsstadgan som förhandlades fram i det första konventet under finländskt ord-förandeskap. Det kunde också bli den gemensamma försvarspolitiken som just nu verkar skapa stor villrådighet i den inhemska debatten.
Nu hjälper inte endast ett teoretiskt grepp. Nu behövs konkreta åtgärder. Svenska riksdagsgrup-pen hade gärna sett att regeringen i sin redogörelse hade marknadsfört sitt förhandlingsresultat till grundstadga på ett mer positivt sätt. Det finns risk för att det förblir något oklart ifall regeringen egentligen önskar att riksdagen skall ratificera fördraget?
Det vill i alla fall Svenska riksdagsgruppen och vi uppmanar samtliga riksdagsgrupper till klara besked på denna punkt.
Eva Biaudet höll gruppanförandet 29.11.2005
