Remissdebatt om propositionen om kommun- och servicestrukturreformen

03.10.2006 kl. 00:00
Det kan vara bra att än en gång påminna oss om varför regeringen har startat denna process. Vi vet att befolkningsunderlaget och servicebehovet kommer att ändras så pass mycket under de kommande åren, att samhällets resurser inte räcker till för att stå för notan om serviceproduktionen inte rationaliseras. Lösningen måste därför bli att stärka kommunernas möjligheter att garantera servicen.
Kommun- och servicestrukturreformen måste ses som början till en process om tar sikte på att garantera den kommunala servicen till kommuninvånarna också om 15-20 år framåt och vi får inte enbart se på dagssituationen. Demografin kommer att förändras dramatiskt och antalet personer som står utanför arbetslivet kommer att öka kraftigt på bekostnad av befolkningen i arbetsför ålder. Regeringen har rätt i att utan nya sätt att ge service och nya sätt att arbeta i den offentliga sektorn så kan inte den kommunala servicen upprätthållas till ett acceptabelt pris. Allmänt kan man konstatera att kostnaderna för vård och omsorg ökar dramatiskt. Då elevantalet minskar tvingas utbildningssektorn att minska på utbildningsplatserna så att en del av utbildningssektorns resurser kan styras till vården och de sociala tjänsterna. Grundskolan får dock inte åderlåtas på resurser då grupperna redan är för stora och specialundervisningsresursen för liten. Det krävs ett stort mått av kreativitet och förmåga att tänka i nya banor hos våra kommunala beslutsfattare för att förekomma utvecklingen istället för att förekommas.
 
Allt som är stort är inte nödvändigtvis ekonomiskt och rationellt. Om det vore så enkelt skulle våra största städer och de största samkommunerna vara de effektivaste och ha den bästa ekonomin. Det är bevisligen inte alltid på det sättet. Det finns små kommuner som lyckas produceras sin service till ett mycket förmånligt enhetspris och stora kommuner som åstadkommer motsatsen. Det är ofta så att de små kommunernas problem ute i periferin inte är ett storleksproblem, utan bottnar i den allmänna samhällsutveckling med bortflyttning som leder till sned åldersstruktur, låg inkomstnivå per capita o.s.v. Dessa problem måste vi försöka komma åt. De löser sig inte av sig själv.
 
Den kommunala självbestämmanderätten har en stark ställning i vårt land genom både grundlag, lag och hävd. De krav och förväntningar som detta lagförslag ställer på kommunerna kommer att starkt styra det kommunala beslutsfattandet framöver. Statsmakten har all orsak att fortsättningsvis respektera den kommunala självbestämmanderätten och förlita sig på att de kommunala förtroendevalda har förmåga att fatta nödvändiga beslut inom ramen för detta lagförslag.
 
 Jag kan inte undvika att ta upp risken med att regeringen urvattnar detta lagförslag om man som i Helsingfors-Sibbo fallet stöder den starkares krav på att annektera sina svagare grannar. Om detta sker enligt Helsingfors framställning kan hela kommun- och servicestrukturreformen falla platt till marken. Vad är det för idé att förhandla grannare emellan om den starke med hjälp av statsrådsbeslut får sin vilja igenom. Vi har ett flertal större städer som med stort intresse följer med Helsingfors-Sibbo fallet och som sannolikt kommer att åberopa en eventuell annektering som ett prejudikat som bör vara gällande även för andra svårtlösta fall.
 
Nu har många synbarligen läst regeringens proposition enligt egen tolkning. En del tycker den är alltför tvingande – andra anser att den är alltför löst formulerad. Sanningen ligger någonstans mitt emellan.
 
Ett är säkert. Man gör ett stort misstag ifall man tror att inga reformer behöver göras. Forskningar visar att hälsovården är som mest kostnadseffektiv då den dimensioneras för att tjäna minst 20.000 invånare. Flera mindre kommuner har visserligen idag en fungerande hälsovård för – låt oss säga för 10.000 personer. Förutom kostnadseffektivitet har vi också rätt att kräva en kvalitativt högtstående vård. Vi måste utarbeta mer kostnadseffektiva modeller och former. Detsamma gäller andra stadiets utbildning. Det finns ekonomiska argument för att bygga ett utbildningsnät för andra stadiet som tjänar 50.000 invånare. Överlappning av utbildningsplatser måste undvikas, men den kvalitativa utbildningsnivån måste garanteras och utvecklas.
 
Vad är då slutsatsen av detta? Reformer måste göras – men vilka? Skall man bevara den gamla kommunstrukturen genom att flytta upp alla beslut till en samkommun, eller vill man bevara makten över budgetutgifterna i kommunen?
Svenska folkpartiets inställning är, att vi vill bevara kommunerna som starka ekonomiska aktörer med makt över sin egen ekonomi. Samtidigt får vi inte glömma att kommunen är en identitetsfaktor för kommunmedlemmen. Balansgången mellan de olika värderingarna är inte lätt, men måste lösas.
 
Regeringen har insett att landets delar är olika till sin karaktär och har därför bekräftat att man måste kunna få dispens från befolkningsunderlagsgränsen på grund av språkliga eller geografiska skiljelinjer som utgör naturliga gränser i sig. Samarbetsförpliktelserna får inte kringgå grundlagens stadganden om att gränser skall dras så att bägge språkgruppers språkliga service kan tryggas. Men jag hoppas att ingen gör misstaget att tro att man kan undkomma hela reformen i skydd av lagens undantag.    
               
Kommun- och servicestrukturen har rätt långt blivit en debatt för riks- och lokalpolitiker. Kommunens förtroendevalda bör nu ställa sig själva frågan; hurudan vård kommer jag själv att få om tjugo år? Kommer vi att klara det här utan reformer? Dessa frågor är långt viktigare än frågan om vem man vill samarbeta med eller vem man inte vill samarbeta med.
Målet är inte en kommunreform. Målet är att säkra en högklassig vård- och servicenivå för alla kommuninvånare – i alla delar av landet – på 20 till 30 års sikt. Medlen kan vara kommunreformer eller samarbete i olika former. Låt oss inte glömma det ambitiösa målet.
 
Nils-Anders Granvik höll gruppanförandet 3.10.2006
Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35