Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

16.11.2007 kl. 00:00
Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
Situationen är svår för alla: för riksdagen och regeringen, förhandlingsparterna, vårdarna och patienterna och medborgarna. Ingen vill ha en sådan här situation. Den innebär ett misslyckande. Den skrämmer.
 
Det är synd – och egentligen överraskande – att den här situationen har uppstått. Redan inför riksdagsvalet rådde stor enighet i partierna om att vårdsektorn förtjänar en bättre situation och vårdarna en bättre lön. Huvudargumenten då var jämställdhet och bättre lönevillkor i kvinnodominerade branscher, växande personalbehov och svårigheter att rekrytera vårdpersonal i fortsättningen. I regeringsprogrammet och i budgeten deklarerade regeringen sin goda vilja att bidra till en lösning i denna riktning – i en rätt riktning.
 
Det är ytterst beklagligt att förhandlingsparterna inte har hittat varandra i en lösning som skulle ge vårdsektorn en betydande förbättring i jämförelse med nuläget och med andra branscher. Svårigheterna beror – inte överraskande – på att även den här uppgörelsen måste ses i ett större sammanhang. Hur skall den finansieras? Vad betyder den för vårdsektorn i fortsättningen? Vad betyder den som behöver vård? Vad betyder den för kommande inkomstpolitiska avtal?
 
Det finns ännu ett par dagar tid för att hitta gemensamma nämnare för arbetstagarna och arbetsgivarna – kommunerna och staten. En lösning som gör denna lag obehövlig. Om det misslyckas – något som Svenska riksdagsgruppen hoppas inte inträffar – behövs denna lag. Det behövs regler och beredskap för hur människors liv och hälsa skall tryggas i en undantagssituation.
 
Svenska riksdagsgruppen har stor förståelse för den kamp som nu förs, men däremot svårare att förstå att man inte på frivillig väg, såsom man gjort tidigare, denna gång varit villiga att begränsa kampåtgärderna så att patienterna inte skulle utsättas för direkt livsfara. Skulle man välja den frivilliga vägen, skulle lagen också kunna undvikas.
 
Om det värsta inträffar – det vill säga att uppsägningarna träder i kraft den 19 november kan grundlagens stadgande om medborgarnas rätt till liv och hälsa inte garanteras. Omedelbart uppstår frågan vem som då har det sista ansvaret och svaret är inte långt borta. Samhället, det vill säga, staten har naturligtvis det sista ansvaret och måste också bära det ansvaret.
 
Svenska riksdagsgruppen anser att det skulle vara ansvarslöst att inte se till att absolut nödvändig vård finns att tillgå. Det förväntar sig alla i en situation, där det handlar om att rädda liv eller befrias från allvarliga men för resten av livet. Det kan naturligtvis handla också om oss och våra närmaste, eftersom vi inte härskar över varken vår egen eller någon annans livssituation.
 
Därför, herr talman, stöder Svenska riksdagsgruppen – med tungt hjärta – det lagförslag som nu behandlas. Jag vill ändå till slut understryka att den här lagen inte löser konflikten utan endast lindrar dess verkningar, de mest ödesdigra. Vi är alla medvetna om att lagen om säkerställandet av patientsäkerheten vid arbetskonflikt inom hälso- och sjukvården, inte i sig innebär någon lösning på konflikten. Det skall den inte heller göra. Den fungerar i bästa fall som en huvudvärkstablett, den lindrar för en stund. Vården kommer att kosta mera för staten och kommunerna i fortsättningen. Till det bidrar åldersstrukturen, löneförhöjningar och behovet av flera händer i vården. Det måste vi vänja oss vid. Svenska riksdagsgruppen vädjar till alla inblandade parter att göra allt för att nå en lösning före inkommande måndag.

Håkan Nordman höll gruppanförandet 16.11.2007
Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Responsdebatt om statsrådets långsiktiga energi- och klimatstrategi

Utmaningarna har växt ytterligare för regeringens långsiktiga energi- och klimatstrategi under vintern och våren. Den ekonomiska nedgången har ytterligare försämrat ekonomin och därmed också höjt ribban en aning för ekonomiska satsningar på klimatpolitiken.
17.06.2009 kl. 15:45

Statsministerns upplysning om det ekonomiska läget

Det är minsann inget lätt jobb att sköta Finlands ekonomi i dagens situation. Det är osäkert och det är snabba förändringar som gör det nästan omöjligt att förutspå den ekonomiska utvecklingen.
17.06.2009 kl. 11:15

Responsdebatt om redogörelsen om Finlands säkerhets- och försvarspolitik

Svenska riksdagsgruppen har många gånger framhållit att EU är den samarbetsram inom vilken Finland ska stärka säkerheten såväl i Europa som ur ett globalt perspektiv. Säkerheten och stabiliteten i EU och övriga Europa stärks genom den mångomtalade solidaritetsklausulen.
16.06.2009 kl. 13:55

Finlands säkerhets- och försvarspolitik

16.06.2009 kl. 10:35

Responsdebatt om budgetramarna 2010-2013

Som en följd av den ekonomiska krisen har hittills omkring 3 miljarder euro anvisats för stimulansåtgärder i vårt land – detta motsvarar omkring 1,5 % av BNP – en stor andel också med EU-mått mätt. Alla åtgärder som vidtas måste ha som målsättning att återställa tillväxten och balansen i vår ekonomi, motverka arbetslöshet och trygga vår betalningsförmåga – speciellt på lång sikt.
03.06.2009 kl. 13:35

Responsdebatt om Statsrådets EU-redogörelse

Också Svenska riksdagsgruppen sällar sig till skaran av röster som tycker att det är viktigt att oftare diskutera EU, Finlands roll i unionen och unionens framtid.
26.05.2009 kl. 15:00