Som statsrådet skriver har övergången från kommunala alarmcentraler till statliga nödcentraler till alla delar inte varit helt problemfri. Det har funnits interna problem inom Nödcentralverket, det har funnits utmaningar på personalsidan och dessutom – något som svenska riksdagsgruppen blivit kontaktad om upprepade gånger – har den språkliga servicen inte fungerat på ett tillfredsställande sätt i alla situationer. Jag tycker inte heller att statsrådets redogörelse svarar på hur alla dessa frågor skall lösas på kort sikt.

 

Ett av huvudändamålen med hela nödcentralreformen var att trygga tillgången på personal vid alla nödcentraler dygnet runt. Personaltillgången var ett av de större problemen vid de tidigare alarmcentralerna, men det verkar som om också det nya Nödcentralverket och dess nödcentraler skulle ha fått personalproblematiken i arv av sina föregångare; tillgången på utbildad personal – och också personalomsättningen – är ännu ett problem som saknar en enkel, snabb lösning.

 

Statsrådet säger i sin redogörelse att det gäller att se till att grundutbildningen är tillräcklig för att kunna åtgärda personalbristen, och regeringen menar också att verksamheten nu har stabiliserats efter att man flyttat en del av utbildningen till huvudstadsregionen, ordnat utbildningsavtalsutbildning och ökat antalet som utbildas till jourhavande. Svenska riksdagsgruppen hoppas att de vidtagna åtgärderna skall vara tillräckliga – men befarar samtidigt att så inte är fallet.

 

I en nödsituation gäller det att få hjälp snabbt; då är det av avgörande betydelse att tekniken fungerar, att man får kontakt med nödcentralen och att någon faktiskt svarar – också på ett annat språk än finska. Att räddningsinstitutet ligger i Kuopio har inverkat på intressetatt söka sig till utbildningen, och det är något vi märker av speciellt på finlandssvenskt håll. Statsrådet säger i redogörelsen att det i enstaka fall kan förekomma problem i språkservicen vid nödcentralerna. När det gäller att få hjälp i en nödsituation är också några enstaka fall för mycket! Statsrådet erkänner att ett problem är räddningsinstitutets placering med tanke på rekryteringen till södra och västra Finland. Svenska riksdagsgruppen stöder därför helhjärtat statsrådets förslag att inleda utbildning på svenska för jourhavande vid nödcentraler i samarbete med en svenskspråkig yrkeshögskola i södra Finland – men hoppas samtidigt att det inte stannar vid en utredning, utan att utbildningen faktiskt också inleds. Vidare anser Svenska riksdagsgruppen att statsrådet börvidta åtgärder för att möjliggöra att nödcentralerna kan betjäna på samiska på det samiska språkområdet.

 

Statsrådet drar till slut upp riktlinjer för utvecklandet av nödcentralsverksamheten. Man lovar att verksamheten skall beakta båda språkgruppernas behov och Finland som ett mångkulturellt samhälle med en ökande invandring. Statsrådet vill att resurserna skall utnyttjas bättre, att nödcentralernas verksamhetsmodell skall ändras och att personalens kompetens skall förbättras. Detta vill man göra genom att förstora nödcentralkretsarna före ingången av år 2015 samt genom att ta i bruk en gemensam databas och ett landsomfattande informationssystem.

 

Svenska riksdagsgruppen stöder tanken på att öka samarbetet mellan nödcentralerna och hoppas att ett landsomfattande informationssystem och en gemensam databas medför de förbättringar som statsrådet efterlyser. Besluter man dessutom om förbättringar gällande utbildningen på området är det också möjligt att personalsituationen förbättras. Svenska riksdagsgruppen ställer sig dock tveksam till att större enheter och större distrikt automatiskt skulle bli effektivare och billigare. Samma mängd potentiella klienter måste ändå betjänas av samma mängd personal. Stort är inte alltid vackrast och bäst – eller mest effektivt.

Thomas Blomqvist höll gruppanförandet 4.12.2007