Arbets- och näringsministeriet och Finlands Kommunförbund har sedan år 2004 gemensamt finansierat verksamheten vid Rådgivningsenheten för offentlig upphandling, vilken ger rådgivning i tillämpningen av upphandlingslagstiftningen. Enheten tillhandahåller avgiftsfri service i form av rådgivning i frågor som rör offentlig upphandling och särskilt gällande juridiken kring upphandlingen. Frågor som tolkning av upphandlingslagstiftningen i samband med kommunsamgångar eller krav på anbudsgivarnas lämplighet som ställs av en upphandlande är exempel på frågor som rådgivningen fått svara på. Rådgivningen riktar sig således främst till de upphandlande enheterna, eftersom det är dessa som styr hela upphandlingsprocessen. Genom en bra och kvalitativ rådgivning kan felaktiga lösningar förebyggas och juridiska processer, som i sin tur leder till förseningar och dröjsmål också undvikas. Rådgivningsverksamheten har en stor betydelse för upphandlingspersonalen vid små upphandlande enheter som saknar en egen centraliserad eller yrkesmässig upphandlingsfunktion. Upphandlingen är ett mycket grannlaga arbete som kräver mycket kunskap också om detaljer.
Social- och hälsovårdstjänsterna är utan tvivel en av de viktigaste kommunala serviceformerna. År 2006 köpte kommuner och samkommuner social- och hälsovårdstjänster av privata producenter till ett värde av 1,3 miljarder euro. Det är mycket pengar och det är svåra frågor. Upphandlingen får inte leda till otrygghet för den som behöver tjänsterna. Det finns en uppenbar risk för detta om man inte har ett tillräckligt långt tidsperspektiv för upphandlingen.
Tryggandet av servicekvaliteten är av central betydelse för upphandlingen av social- och hälsovårdstjänster. Bestämmelserna i upphandlingslagen gör det möjligt att beakta kvaliteten på många sätt. Köparen kan ställa lämplighetskrav på anbudsgivaren, se på den totalekonomiska fördelaktigheten, fastställa krav för servicen eller ställa krav på uppföljning och utvärdering av servicen. Köparen har alltså ett stort ansvar för kvaliteten.
I redogörelsen säger regeringen också att språkliga faktorer har använts som ett kvalitativt jämförelsekriterium och att språkliga faktorer kan ha en central inverkan på innehållet i vården och servicen och därigenom på kvaliteten. Enligt statsrådet används dessa faktorer dock sällan som jämförelsekriterier.
Språket har stor betydelse i många skeden av den offentliga upphandlingsprocessen. Det gäller på vilket eller vilka språk upphandlingsenheten ger ut information om offertförfrågan, på vilket eller vilka språk anbuden kan ges in och slutligen vilken vikt den språkliga servicen ges i poängsättningen av själva tjänsten som upphandlas och hur man värderar denna. De anvisningar som finns om upphandling av tjänster är mycket detaljerade. I anvisningarna har däremot språkets betydelse fått mindre utrymme och anvisningarna kan till och med anses vara bristfälliga.
De myndigheter och instanser som ansvarar för upphandlingsfrågor, arbets- och näringsministeriet samt rådgivningsenheten, måste precisera anvisningarna om de språkliga aspekterna i upphandlingen. Justitieministeriet har under våren 2007 gett ett utlåtande till dåvarande handels- och industriministeriet där man går genom språkets betydelse under hela den offentliga upphandlingsprocessen. Varken handels- och industriministeriet eller dess efterföljare arbets- och näringsministeriet har dock ännu gett närmare anvisningar om språkets betydelse i processen. Staten måste bära sitt ansvar i denna fråga, anser Svenska riksdagsgruppen.
Byråkratin kring upphandlingslagstiftningen och upphandlingsförfarandena är omfattande. Den kritik som riktats mot offentlig upphandling och konkurrensutsättning har också därför mest riktat sig mot tillämpningen och upphandlingspraxisen. Särskilt små upphandlare, små företag, enskilda yrkesutövare och organisationer anser att det är svårt att besvara anbudsförfrågningarna på rätt sätt. Stramare formkrav har lett till en ökad byråkratisering av processen – något som äter resurser. De formella kraven som ställs på anbudsgivarna är desamma oberoende av om det är fråga om en stor eller liten tjänsteproducent. Tanken med lagen var att effektivera användningen av offentliga medel och tack vare en centralisering av inköpen har man säkert även åstadkommit inbesparingar. Den negativa effekten har dock blivit den att upphandlingarna blivit så omfattande att små och medelstora företag och enskilda yrkesutövare svårligen kan delta i anbudstävlan.
Att regeringen även – i beredningens slutskede – fått med ett stycke om miljöaspekten i redogörelsen är bra. Beaktandet av miljöaspekter vid den offentliga upphandlingen är viktigt med tanke både på främjandet av en hållbar utveckling och på det offentligas ansvar att i sin verksamhet beakta miljö-, klimat- och hållbarhetsaspekter. Också i denna fråga behövs mera upplysning och kunskap så att miljöfrågorna får den betydelse de är förtjänta av.
Det finns delade meningar om hur bra reformen av upphandlingslagen egentligen fungerat under detta första år. I viss mån har man säker använt offentliga medel på ett mer effektivt sätt och ökat öppenheten i upphandlingsförfarandet, men en del problem kvarstår ännu – både hos upphandlingsenheterna och hos tjänste- och varuproducenterna. Svenska riksdagsgruppen hoppas att riksdagen i utskottsbehandlingen redan nu tar fasta på de svårigheter och oklarheter som har uppdagats så att man kan åtgärda dessa redan nu, utan att vänta på en bedömning av verkningarna om 7 år.
Ulla-Maj Wideroos höll gruppanförandet 26.11.2008
