Den så kallade Stoltenbergrapporten från i vintras har också lett till en diskussion om en ökad solidaritet mellan de nordiska länderna. I början av juni konstaterade utrikesministrarna att det är naturligt för de nordiska länderna att samarbeta för att möta kommande utmaningar i en solidarisk anda.
Finland har tagit sitt internationella ansvar när det kommer till att delta i olika former av krishantering och fredsbevarande verksamhet. Att Finlands biståndsanslag nästa år kan uppgå till det utlovade 0,51 % och även stiga till 0,7 % år 2015 är en förutsättning för det finländska krisförebyggande arbetet. Samtidigt är det viktigt att inte koncentrera sig på procentsatser utan på nivån. Det är en skyldighet för oss att försäkra oss om att anslaget når denna nivå. Samtidigt är det en förutsättning för vår trovärdighet som sökarland till FN:s säkerhetsråd.
Kriser stävjas bäst genom preventivt arbete samtidigt som det ändå måste resurser för återuppbyggnadsarbetet. Kvinnornas roll i stabilitetsbyggandet i oroshärdar, enligt FN:s resolution 1325, måste genomföras. Vi måste få med mer kvinnor i fredsmäklingen och krishanteringen samtidigt. Svenska riksdagsgruppen stöder även utrikesutskottets text om ytterligare satsningar, också ekonomiska, på den civila krishanteringen. Statsrådet skrev inget om dessa resurser i redogörelsen, varför Svenska riksdagsgruppen hoppas att statsrådet nu noterar utrikesutskottets skrivning. Den nuvarande anslagsnivån för den civila krishanteringen tillåter inte Finland att öka antalet personer i den civila krishanteringen till över 150 stycken per år. I den nationella strategin för civil krishantering har anslagsökningen för att upprätthålla en inhemsk beredskap och utveckla verksamheten uppskattats till cirka en miljon.
Det är viktigt att den civila krishantering som Finland medverkar i styrs av huvuddragen i finländsk utrikespolitik, trots att den civila krishanteringen inte styrs av utrikesministeriet. Syftet är att lösa konflikter med vår politik – inte låta kriser styra vår politik. Utgångspunkten måste dock vara att den militära och civila krishanteringen inte får blandas ihop. Det är alltid främst civila som skall stå för uppbyggandet och stödet till civilsamhället, medan militären ser till säkerhetsläget.
NATO är utan vidare det tema som väckt mest diskussion i samband med denna redogörelse. Svenska riksdagsgruppen ser inte någon orsak till att efter utskottsbehandlingen ändra sin tidigare inställning om relationen till NATO. Satsen om att det finns goda grunder att överväga ett framtida finländskt är varken ett steg framåt eller bakåt. Också vår statsledning har efter redogörelsen ansett att ingen förändring skett. I ljuset av detta kan också jag godkänna skrivningen. Oavsett vilken väg man väljer i framtiden krävs ett omfattande politiskt samförstånd.
Svenska riksdagsgruppen anser att Finlands system med ett territoriellt försvar baserat på allmän värnplikt är rätt modell för Finland också i framtiden. För att upprätthålla ett trovärdigt försvar måste försvarsmaktens materiel vara modernt och funktionsdugligt. I samband med detta har man även frågat sig huruvida det är rätt att knyta en indexjustering till försvarsanslagen. Det är klart att det i dagens ekonomiska läge är svårt att knyta automatiska anslagsökningar till vissa sektorer. Vi vet alla vilka utmaningar vi står inför i budgetbehandlingen i höst, därför anser jag det vara omöjligt och orealistiskt att nu ta ställning till en ökning på 2 % av anslagen.
I betänkandet konstaterar utrikesutskottet också att Osloavtalet, som förbjuder klustervapen, är viktigt ur en humanitär synvinkel. Utrikesutskottet stöder en linje enligt vilken man kan granska Finlands linje i förhållande till Osloavtalet igen när undersökningarna om försvarsmaktens prestationsförmåga samt om utvecklandet av klustervapen, anskaffningen av desamma och olika kostnadsalternativ utretts. Svenska riksdagsgruppen har en delad åsikt när det gäller Finlands användande av klustervapen. Själv anser jag att klustervapen är ett anfallsvapen – inte ett försvarsvapen – och att Finland snarast borde ansluta sig till Osloavtalet.
Ålands särställning berörs i utrikesutskottets betänkande. Det finns väldigt få områden i världen som är demilitariserade och neutraliserade. Genom Ålandsöverenskommelsen binds inte bara de fördragsslutande länderna utan genom sedvanerätten har den bindande verkan även för stater som inte undertecknat överenskommelsen.
Finland skall inte försvara Ålands territorium utan Ålands neutralisering. Detta är en styrka i det finska försvaret som inte alla alltid inser. Demilitariseringen och neutraliseringen består oavsett vilken form för försvarssamarbete Finland ansluter sig till. Trots att regimen består är det viktigt att Finland hela tiden ser till att det finns klara planer för vad som händer om exempelvis gränsbevakningen, som i normala fall är en civil organisation i Finland, kommer under militärt kommando och inte längre kan operera på Åland.
Elisabeth Nauclér höll gruppanförandet 16.6.2009.
