Höj rösten för dåliga vägar!

07.12.2009 kl. 02:00
"Frustrationen hos bilister och cyklister som dagligen färdas på de usla vägarna är påtaglig. Hur kan det då vara så här när så gott som alla politiker, över partigränserna, påtalar vikten av goda kommunikationer? Det finns flera orsaker..."

 

Den gånga hösten har varit en mardröm för dem som ska färdas på många av våra österbottniska vägar. Väglaget har varit ytterst dåligt, då regnmängden varit hög i en tid då så gott som inget avdunstar eller sugs upp av marken. Frustrationen hos bilister och cyklister som dagligen färdas på de usla vägarna är påtaglig. Hur kan det då vara så här när så gott som alla politiker, över partigränserna, påtalar vikten av goda kommunikationer? Det finns flera orsaker, men den viktigaste är att vi sedan laman i början av 1990-talet har dragits med en konstant underfinansiering av bastrafikledshållningen. Kostnadsstegringen för väghållning och -byggande har varit klart större än inflationen. Sedan 1992 har till exempel anslagen för basväghållning tappat omkring hälften av sin köpkraft, samtidigt som trafikvolymen ökat med cirka en fjärdedel. Enligt vägförvaltningen har vi en reparationsskuld i vårt vägnät på cirka 1,4 miljarder euro, och med nuvarande anslag ökar underfinansieringen. Vi håller alltså på att slita ut en av våra viktigaste nationaltillgångar, vägnätet.

Det handlar alltså om pengar. Som första periodens riksdagsledamot är det frustrerande att se hur svårt det är att få mera finansiering till bastrafikledshållningen trots att behoven är så uppenbara. Enligt sakkunniga, främst myndigheterna själva, har vi en årlig underfinansiering på cirka 200 miljoner euro till hela vårt trafiknät, vägnät, bannät, farleder och så vidare. Hälften av den underfinansieringen hänför sig till vägnätet som får cirka 100 miljoner euro för lite per år. I Vasa vägdistrikt går cirka hälften av anslagen åt till daglig skötsel, snöröjning och saltning vintertid, vägrensslåtter, lappning av beläggningsskador, sladdning av grusvägar och andra återkommande underhållarbeten. Resten av beloppet ska alltså räcka till för att reparera broar, förnya beläggningar, grundförbättra vägar, förbättra trafiksäkerheten, bygga lättrafikleder och så vidare. Det här är ett bekymmer. Driftsutgifter och investeringar kommer från samma moment, en grundförbättring som på sikt betalar sig själv behandlas alltså budgettekniskt precis på samma sätt som en årligen återkommande utgift. Försök tänka er ett företag som skulle göra på samma sätt.

Det ovannämnda är visserligen teknik, men systemet styr förfarandet. Bortsett från riktigt stora projekt som Smedsby omfartsväg och Seinäjoki östra omfartsväg, och en del andra stora projekt som kommer att starta inom denna regeringsperiod, ska alltså resten av landsvägarna i vårt vägdistrikt skötas med alldeles för låga anslag. Prioriteringen är oerhört besvärlig för vägdistriktets ledning, som dessutom också styrs av beslut från riksdag och regering. Som exempel kan jag nämna att förbättringsarbeten på grusvägar under kommande åren går helt och hållet till de vägar som är viktiga för skogsindustrin och virkestransporter. Bra i sig, men dåliga grusvägar utan stora skogsmarker invid faller förstås igenom.

Flera gånger under hösten har det också kastats fram påståenden om att vägarna på finska områden är bättre och att vi i Österbotten skulle vara missgynnade politiskt. Fullt så enkelt är det nu inte. Faktum är att 50 till 100 kilometer inlands är de geologiska förutsättningarna för vägbyggande och underhåll betydligt bättre än ute vid kusten. Inne i landet har man bättre markbotten för vägbyggen, bland annat mer lerbundna marker och det berg som krossas för vägunderhållet har avsevärt bättre kvalitet än den granit som finns i våra berg. Tidigare, när vi ännu hade naturgrus som vägbyggnadsmaterial, höll vägarna här betydligt bättre speciellt under regniga förhållanden. Som de flesta bilister säkert noterat tappar den bergskross som nu används en stor del av sin bärighet när det blir riktigt vått.

Det här är alltså geologiska fakta och inte saker vi kan ändra på med politiska beslut, lika lite som man inlands med politiska beslut kan ändra på det faktum att till exempel åkrarna ute vid kusten ger större skörd tack vare bättre jordmån och något bättre klimat. Det vi däremot kan ändra på är det politiska beslutsfattandet. Det är inte hållbart att vi ända sedan början av 1990-talet, oberoende regeringens sammansättning, har tillåtit att vårt vägnät sakta förfaller. Ni som bor vid eller dagligen färdas på dåliga vägar, ta kontakt med er kommun och era kommunpolitiker, och ta kontakt med era riksdagsmän och andra beslutsfattare. Det är trots allt via politiska beslut som finansieringen avgörs.

Mats Nylund, riksdagsledamot (SFP), Pedersöre
 

Publicerad på Radio Vega Österbottens webbplats

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50