Ålandslösningen hör till Finlands varumärke

16.01.2010 kl. 15:10
Elisabeth Nauclérs kolumn 2 / 2010

Det traditionella riksdagsarbetet med plenum och utskottsmöten har inte inletts ännu, men stora utskottet sammanträder som vanligt utanför sessionstiden och dessutom har den kommitté som tillsatts för att bl.a. se över vilka förändringar som behöver göras i grundlagen med anledning av Lissabonavtalet, den s.k. Grundlagskommittén fått förlängd mandattid under januari månad. Jag har en suppleantplats, men eftersom jag medgetts rätt att närvara på alla möten så har jag så långt det bara varit möjligt försökt närvara. Om vi skall hinna få arbetet färdigt under januari så krävs det ytterligare ett antal möten. P.g.a. av alla de diskussioner kring den s.k. tallriksfrågan som varit i pressen är intresset oerhört stort. Journalisterna står utanför dörren till mötesrummet hela dagen och filmar i brist på annat dörren till mötesrummet eller bara väggarna, och redan innan mötet hållits vet tidningarna berätta vad som beslutats. Ordföranden Taxells enda kommentar är att ”Arbetet fortsätter”, och det är nog lika bra. Själv vädrade jag min syn på presidentens roll i det åländska självstyrelsesystemet på ett allmänt plan i Helsingin Sanomat i somras. (Här kan du läsa artikeln: http://www.hs.fi/paakirjoitus/artikkeli/Suomen+ei+pid%C3%A4+lopettaa++kehitysapuaan+Nicaragualle/HS20080302SI1MP02v8u)

Veckan har alltså inneburit två dagar i Helsingfors, en med Grundlagskommittén och en med Stora utskottet. Måndagen ägnades dock åt det sedvanliga mötet med landskapsregeringen, eller rättare sagt med lantrådet och vicelantrådet. Kontakterna med landskapsregeringen hör till de viktigaste inslagen i en riksdagsledamots arbete. Som den ende åländske politiker som ständigt är på plats i Helsingfors ned andra ord mitt i vardagspolitiken i huvudstaden har man en unik möjlighet och skyldighet att gemensamt med den politiska ledningen i landskapet arbeta för utvecklingen av självstyrelsen och för det gemensammas bästa. Det är de här vi drar upp strategierna för på dessa möten som hålls första måndagen i varje månad, och naturligtvis vid alla kontakter formella och informella kontakter däremellan.

Under min tid har jag också inlett ett system med regelbundna kontakter med talmannen för att även med lagtinget etablera ett samarbete. Självfallet har alltid viktiga frågor diskuterats med riksdagsmännen, men det skadar inte att få en regelbundenhet i systemet. Här finns det möjlighet att dryfta t.ex. det arbete som pågår i Grundlagskommittén, eller den utveckling av rutinerna mellan riksdagen och lagtinget som blir en följd av Lissabonavtalet och att subsidiaritetskontrollen i lagtinget skall ske genom riksdagen som var fallet den här måndagen. Vid sådana här möten får naturligtvis också frågor som ”Vem blir Centerns nye ordförande efter Vanhanen”? Än så länge vet man med säkerhet vem som inte blir. Det blir inte Tiilikainen och det blir inte Lehtomäki, även om jag tror att många icke-centerpartister skulle tyckt att det hade varit ett bra val.

För den som är intresserar av hur det går för Åland i EU arrangerade ett Ålands fredsinstitut ett välbesökt informationsmöte med en livlig debatt. Anledningen var att forskaren Sarah Stephan nu färdigställt sin rapport ”Regional voices in the European Union - regions with legislative power and multi-level governance. Perspectives for the Åland Islands”. (No1-2010 www.peace.ax) Där deltog både vanlig allmänhet, politiker och journalister och diskussionen var intressant. En läsning av rapporten kan rekommenderas.

Under en av de dagar jag var i Helsingfors kom jag också att sitta ordförande för ett möte som syftar till att stärka medvetandet kring jämställdhetsfrågor, kunskapen om CEDAW (the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women) som i år firar sitt 30 års jubileum. I mötet deltog flera representanter från UM, JÄMO och personer som arbetat med jämställdhetsfrågor på olika sätt under årens lopp. Kanske lyckas vi få till stånd någon belysning av frågan under det här året. Statsrådet har nyligen presenterat en rapport om Mänskliga rättigheter som överlämnats till riksdagen utan att CEDAW nämns med ett ord, inte ens i förkortningsregistret, trots att Finland i FN rapporten kritiserats för just det faktum att CEDAW är så okänt i Finland. Men inte heller Tibet nämns i en rapport som tar upp mänskliga rättigheter i världen, och inte heller Åland finns omnämnt trots att Finlands regelverk med två nationalspråk beskrivs ingående, liksom ursprungsbefolkningen samerna, romerna och andra minoriteter i Finland. För min del anser jag att Ålandslösningen hör till Finlands varumärke och att det därför borde lyftas upp, ja, att man rent av från utrikesministeriets sida frivilligt skulle tycka det vara värt att flagga för. Den som lever får se. Vad gäller rapporten om mänskliga rättigheter skall man dock inte vara för kritisk. Det finns som jag konstaterat mycket som saknas, och man skulle gärna ha sett en lista med åtgärdsförslag, men å andra sidan finns det mycket som är med. Rapporten består av både en internationell och en nationell redogörelse och det är första gången. Frågorna behandlas inte riktigt på samma sätt, men den kritiken tror jag att regeringen tagit år sig och att vi får se en förbättring i nästa redogörelse.

Helgen hemma skulle naturligtvis ägnas åt allt som följer av efter tjugondagknut nämligen julutsopning, men det blev inte så välgjort då jag måste ta i tu med ogjorda bidrag till seminarierapporter som jag lovat medverka i.

Elisabeth Nauclér
 

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Statsministerns upplysning om Finlands EU-ordförandeskap

Låt mig komma med ett frankt påstående: 2006 var året då federalismen tog några ordentliga steg framåt i det finländska EU-tänkandet. Detta av två orsaker: Europaparlamentet visade sig vara en fungerande institution och parlamentet bidrog kraftigt till att göra beslutsprocessen i EU till en tydlig politisk process- vilket också statsminister Vanhanen konstaterat i Bryssel i anslutning till servicedirektivet. Det var parlamentet och de politiska rörelserna i Europa som hade initiativet. Och det finländska ordförandeskapet hade ett gott samarbete med Europaparlamentet och tack vare det kunde många viktiga frågor inom EG-samarbetet ros i hamn.
11.01.2007 kl. 00:00

Responsdebatt om statsbudgeten för år 2007

Jag vill börja med att tacka finansministern och mina kollegor för en enkel och snabb process i att nå en överenskommelse om riksdagens ändringar i budgetboken. Men jag vill ändå ägna lite tid åt att analysera hur riksdagen använder sin budgetmakt.
13.12.2006 kl. 00:00

Interpellation om bättre villkor för kvinnor i arbetslivet

Interpellanterna lyfter upp ett tema som sysselsatt flera generationer och som fortfarande är ett delvis olöst problem, det vill säga att skapa en större jämställdhet inom arbetslivet. Oppositionen påminner om att regeringen lovat befrämja jämställdheten genom ett program med målsättningen att få bort omotiverade löneskillnader.
30.11.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om alkoholpolitiken

Oppositionen skall ha ett erkännande för en saklig och välformulerad interpellationstext. Här behövs inga teoriska och känsloladdade reaktioner. Problemet är tillräckligt allvarligt ändå.
23.11.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om barnfamiljernas situation

Det är aningen svårt att lista ut vilken samhällsgrupp oppositionen anser att regeringen har misskött mest. För fyra veckor sedan var det studenterna, för tre veckor sedan var det pensionärerna och idag är det då barnfamiljerna som lider mest.
11.10.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om propositionen om kommun- och servicestrukturreformen

Det kan vara bra att än en gång påminna oss om varför regeringen har startat denna process. Vi vet att befolkningsunderlaget och servicebehovet kommer att ändras så pass mycket under de kommande åren, att samhällets resurser inte räcker till för att stå för notan om serviceproduktionen inte rationaliseras. Lösningen måste därför bli att stärka kommunernas möjligheter att garantera servicen.
03.10.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om pensionärernas inkomster

Riksdagen är på väg att sätta modernt rekord i antalet interpellationer. Vi debatterar idag den femtonde interpellationen för denna period – och då har vi ännu ett år kvar. Under de två tidigare perioderna stannade antalet vid tolv och tretton interpellationer. Det verkar dessutom som om oppositionen indelat väljargrup-perna mellan sig; vänstern talar om pensionärerna, de gröna om barnfamiljerna medan samlingspartiet värnar om kommunerna.
19.09.2006 kl. 00:00