Trots att riksdagen inte har plenum i januari och man borde vara hemma i valdistrikt och ägna sig åt arbetet där så har det blivit ovanligt mycket Helsingfors den här veckan. Redan på måndag inleddes veckan med att FFC ville att jag skulle komma på ett av deras möten för att berätta om de allmängiltiga kollektivavtalen i Finland som till dags dato inte samtliga finns översatta till svenska trots att de skall gälla alla, oavsett om arbetstagaren är organiserad eller inte, på samma sätt som en lag.

Eftersom jag intresserat mig för det här problemet och skrivit två finansmotioner i ärendet så ville de att jag skulle informera om frågan och hur jag såg på fortsättningen. Det gjorde jag gärna eftersom det också gav mig möjlighet att få reda på hur det ser ut i praktiken. Både justitieministeriet och justitiekansler har alltså sagt att de skall finnas på svenska, att social- och hjälsovårdsministeriet skall sköta om översättningen, men trots det beviljas inte de nödvändiga medlen. Hur kan det få gå till så? Är Finland en rättsstat? Är de åländska arbetsgivarna skyldiga att följa de här avtalen när de inte finns på svenska? Har inte en anställd på Åland rätt att veta vad som gäller för hans arbetsförhållande. Självfallet är svaret och ändå ser inte verkligheten ut så. Jag är fast övertygad att ta ny initiativ och försöka göra vad jag kan för att ändra på det här förhållandet.

Efter det var det dags att dra vidare till Hanaholmen där de som varit ansvariga för firandet av det s.k. minnesåret, eller året för rikssprängningen som andra talat om, samlats för att i en och en halv dag tala om hur man firat, varför man firat och framför allt vad det kan leda till. Det blev nu inte bara att tala, lite god mat, trevligt umgänge och vacker musik som det brukar bli när något som närmar sig nordiskt samarbete är på tapeten blev det också. Många intressanta synpunkter kom fram och alla var nog eniga om att det varit ett mycket lyckat firande, över förväntan tyckte en del, även om det fanns de som kanske inte tyckte att Ryssland skulle haft så stor del i firandet som de fick i vissa fall.
Mycket intressant och viktigt sades, själv är jag väldigt enig med den som framhöll vikten av att vi koncentrerar oss på vad vi skall samarbeta om.

Det räcker inte att bara vara enig om att man skall samarbeta utan det är också viktigt att det leder någonstans. I det sammanhanget tål det också att reflekteras över hur mycket vi egentligen samarbetar om och hur mycket det handlar om landskamp. Teija Tiilikainen tyckte att det är sällan man ser ett verkligt genuint samarbete där det ena landet säger att den där idén är verkligen värd att ta upp nu skall vi göra ett gemensamt initiativ i den där frågan och driva saken inom EU så skall vi se vad vi gemensamt lyckas med. Jag delar nog den uppfattningen, det handlar mer om landskampsanda, vem som kom på idén, vem som hann först. Ett projekt som borde kännas som gemensamt för de två kontrahenterna är Ålands självstyrelse, men av de här dagarnas seminarium kan man knappast dra den slutsatsen, inte ett ord sades om självstyrelsen och själv drog jag nog slutsatsen att det hör till det onämnbara, man talar helst inte om Åland, sen må det vara hur trevliga sammankomster som helst.

Inte heller i det seminarium som jag deltog i följande dag sades det ett enda ord om Åland. Det var Svenska folktingets seminarium med anledning till den utredning som Kristian Myntti gjord på deras uppdrag om som handlar om huruvida finlandssvenskarna borde acceptera och rent av tjäna på att svenska inte längre skulle vara ett nationalspråk i Finland utan övergå till att endast vara ett minoritetsspråk. Utredningen beskriver rättsläget som är välkänt för den som sysslat mycket med just det här problemet både i Finland och på Balkan. Svaret är kort och gott nej, man skall inte avstå från nationalitetsstatusen. Att seminariet inte alls handlade om Åland var logiskt eftersom frågeställningen och följaktligen rapporten bara handlade om finlandssvenskarna och deras ställning, samtidigt så är det naturligtvis så att det indirekt har stor betydelse för Åland. Om inte svenskan överlever i Finland så kommer det att bli mycket svårt för Finland att klara av sina internationella åtaganden vad gäller Åland.

Mellan de här två seminarierna hade jag dock hunnit med både att delta i två av landskapsregeringens möten med ministrar i Helsingfors, utbildningsminister Henna Virkkunen och inrikesminister Anne Holmlund, samt ett möte med den s.k. grundlagskommittén.

Mötet med Virkkunen var närmast en artighetsvisit eftersom utbildning och kultur är områden där Åland ganska rent och klart har egen behörighet, men den kan ju ändå vara bra att känna till hur det arbetas på den andra sidan. Mötet med Holmberg däremot handlade om områden där riket har behörighet men som betyder mycket för Åland. Den här gången handlade det om skyddsrummen och sjöbevakningen. Eftersom jag engagerat mig i de här frågorna under min tid som riksdagsledamot så var det ett viktigt möte. De anvisningar om hur skyddsrum skall byggas och som tidigare enbart funnits på finska finns nu äntligen på svenska. Jag har haft det första kompendiet i min hand så jag vet att det är sant. Det var ett första utkast, men det torde nu vara för tryckning, men sen är naturligtvis den stora frågan skall ett neutraliserat område överhuvudtaget ha skyddsrum. Det har talats om demilitariseringen, men det är naturligtvis neutraliseringen som gör att det enligt min mening inte skall finnas skyddsrum som syftar till att skydda mot bombangrepp skall finnas på Åland. Men har inte Åland bombats och är det inte ändå bara ett papper?

Stora utskottet sammanträder även under den plenifriatiden och ett av dessa möten inträffade också under den här veckan. Det blev det sista mötet före utskottets resa till Balkan för att stifta bekantskap med tre förhoppningsfulla stater med förhoppningar på ett snart EU-medlemskap. Det var därför naturligt att i veckan också ha sammanträden med både Serbiens och Kroatiens ambassadörer. Mötet med Kroatiens ambassadör råkade bli just samma dag som det stod i tidningen att Viking Line hade inbegärt offerter för att bygga två nya fartyg, jag fick alltså möjlighet att berätta denna nyhet för honom och dessutom att ett av de länder man vänt sig till var just Kroatien. Som medlem av Finlands riksdag är det väl närmast en skyldighet att hoppas på att varvsordern skall gå till ett företag som ger arbete åt folk i Finland, men för den som har följt verksamheten vid varvet i Split, sett det utan så mycket som en orderingång och ha hört personalens nostalgiska berättelser om hur det var en gång när det var fred och arbete, när man byggde ett åländskt fartyg så kan jag väl förstå vad en sådan order skulle innebära nu på vägen mot ett medlemskap i EU.

Den som lever får se vart beställningen hamnar.