Den globala finans- och sedan ekonomikrisen har tyvärr snuvat regeringen Vanhanen II på dess mål att under valperioden höja sysselsättningsgraden. Enligt Finansministeriets senaste prognos kommer antalet arbetslösa tvärtom att ha ökat med 88 000 under denna valperiod. För detta kan inte regeringen beskyllas – utom av oppositionen, förstås, som är van att skylla allt på regeringen. Ack, om Finlands regering vore mäktig nog att styra den globala finansmarknaden och hela världsekonomin!

Att varje nationell regering – även i de ekonomiskt mäktigaste länderna – står rätt maktlös inför djupa kriser i världsekonomin betyder ändå inte att regeringarna kan strunta i konsekvenserna. Att vår regering inte gör det är förslaget till årets första tilläggsbudget ett levande bevis på.

Bara ekonomisk tillväxt i stället för stagnation eller, som i fjol, rentav tillbakagång kan förbättra sysselsättningen på ett bestående och hållbart sätt. Avgörande är framför allt hur snabbt vår export börjar dra.

Prognoserna både för i år och för nästa år varierar alltjämt starkt. I år förutspås tillväxten stanna vid en procent, i bästa fall en och en halv. Nästa år väntas vi nå upp till ett par procent. Hoppingivande är att näringslivets egen forskningsanstalt spår en tillväxt på hela fyra procent nästa år. Då förbättras också sysselsättningen kännbart.

Regeringen slår ändå inte dank i väntan på detta. Det finns nämligen särskilt en grupp som inte kan vänta: de unga, som just kommit ut på arbetsmarknaden och som redan innan de fått fotfäste på den riskerar att tappa detta fotfäste. Det ökar märkbart risken också för utslagning på längre sikt.

Regeringen gör därför rätt i att i denna tilläggsbudget prioritera just sysselsättningen bland ungdomen. De utlovade 15 000 arbets-, praktik- och studieplatserna fyller tyvärr inte hela behovet, men en god del av det.

Det är lätt att säga att om skatteintäkterna bedöms bli närmare 900 miljoner euro större än vad som tidigare beräknades, så kunde regeringen gärna satsa mer än en knapp tiondel av detta – skenbara – överskott på att förbättra sysselsättningen bland de unga. Varför inte tjugo procent, varför inte hälften?

Förutom att det finns vissa administrativa gränser för vad samhället snabbt kan trolla fram av arbets-, praktik- och särskilt studieplatser, ligger svaret inbakat i frågan. Det som i denna tilläggsbudget ser ut som ett överskott är ju i själva verket en liten minskning av det enorma underskottet i årets statsfinanser. Om den summa staten lånar i år kan minskas från tidigare beräknade 13 miljarder till drygt 12 ligger detta inte minst i de ungas intresse. Det är ju de som ska betala tillbaka skulden. Det minskade underskottet är alltså en god nyhet.

Balansgången mellan stimulans med lånemedel och risktagningen med denna låneupptagning är något som oppositionen inte verkar bry sig om. Regeringen måste bära sitt ansvar genom att varje dag ha denna balansgång för ögonen och välja den optimala medelvägen.

Det är alltså lätt att säga att regeringens föreslagna åtgärder är otillräckliga. men den som säger så, säger i samma andetag att regeringen borde skuldsätta Finland ännu mer. Till det säger också många unga stopp!

De som anser att regeringens åtgärder är otillräckliga bör också beakta att projektet ”ge våra unga jobb denna sommar” är gemensamt för inte bara staten utan också kommuner och inte minst företag, ja också privata hushåll.

Många kommuner gör sitt bästa för att trots ett svårt ekonomiskt läge erbjuda de unga sommarjobb. Det finns alltid outfört arbete, inte minst inom miljövården, social- och hälsovården och kultur- och fritidssektorn. Behoven är i det närmaste oändliga, bara vi har råd att betala för utfört arbete.

Kloka, förutseende företag gör sitt bästa för att inför hotet om framtida brist på utbildad arbetskraft hålla fast vid den arbetskraft de har. Ja, inte bara det, utan också erbjuda unga, blivande arbetstagare den första kontakt med företaget som en praktikperiod erbjuder.

Också hushållen kan bära sina strån till stacken. Skatteavdraget för arbete i hushållen erbjuder en morot. Varför inte reparera lite extra, och varför inte snygga upp trädgårdar och gårdsplaner efter den extra belastning den gångna vinterns snömängder har inneburit? Materialkostnaderna är alltjämt på en rimlig nivå, och arbetskraften som sagt subventionerad genom skatteavdraget.

Det finns ännu en part i det finländska samhället som gärna kunde bidra: fackföreningsrörelsen. Nej, kanske inte genom att erbjuda funktionärsjobb eller så, men åtminstone genom att försöka låta bli att genom små nyckelgruppers arbetskonflikter åstadkomma orimligt stor skada för samhällsekonomin.

Vi som vill försvara strejkrätten som en grundläggande rättighet har åter en gång denna vår prövats i vår övertygelse. Varför undergräva strejkrätten med aktioner som en gång för alla är oproportionerliga och som drabbar hela samhället, inte bara den arbetsgivare som slipper betala lön under strejktiden? Sådana strejker skjuter sig själva i foten.

Trots att tilläggsbudgeten inte kan garantera varje ung arbetslös ett arbete, en praktikplats eller studieplats, är dess styrka den mångfald av möjligheter som erbjuds. Om det inte finns något för alla, så finns det i alla fall något för envar.

Utbildning erbjuds både i yrkesutbildningsanstalter och i form av läroavtal, och dessutom inom det fria bildningsväsendet, närmast i folkhögskolor som kan erbjuda grundskolgångna fortsatt allmänbildning och ge dem en chans att smaka på olika utbildnings- och yrkesalternativ. Fortsatt utbildning är aldrig bortkastad, liksom inte heller arbetspraktik även i det fall att den unga senare väljer en helt annan bransch. Den ger mening med och stadga i livet, och erfarenhet av arbetslivet är alltid värdefull.

Arbete kommer att erbjudas både inom ramen för traditionella sysselsättningsprojekt, som startpengar för egna företag och som sysselsättningssedlar ute i företagen.

Särskild vikt läggs också vid den uppsökande verksamheten i kommunerna. Den betalar flerfalt sig själv då den lyckas förhindra utslagning. Det är att hoppas att många kommuner, gärna i regionalt samarbete, tar vara på det tillfälle regeringen erbjuder.

Närmare en tredjedel av alla arbets- och praktikplatser kan tack vare de fonderade tipsmedel som tas i bruk erbjudas inom områdena vetenskap, konst, idrott, fysisk fostran och ungdomsarbete. Det är en landvinning av rang. Det höjer också de här branschernas status som regelrätt sysselsättande.

Svenska riksdagsgruppen är särskilt glad över att vår kultur-, idrotts- och ungdomsminister genom den här satsningen på ett lyckligt sätt kombinerar alla sina ansvarsområden till de ungas bästa.

Årets första tilläggbudget har alltså en speciell prägel. Men den har också en andra tyngdpunkt vid sidan av ungdomssysselsättningen: varvsindustrin.

Skeppsbyggnadsindustrin är ett nationellt intresse av rang. Lånefullmakterna utökas, ytterligare fartygsbeställningar tidigareläggs och innovationsstödet utökas. Allt detta syftar till att säkra att kunnandet i branschen förblir i den världstopp där det länge befunnit sig.

Svenska riksdagsgruppen efterlyser också en sjöfartspolitik som tryggar inte bara att fartyg byggs i Finland, utan också att de flaggar blåvitt.

Gruppanförande hölls 7.4.2010 av Anna-Maja Henriksson