Gruppanförande 28.4

28.04.2010 kl. 16:45
Gruppanförande i debatten om interpellationen om Reumasjukhusets konkurs

_______________________________________________________________________Stängningar Stängningar av sjukhus hör inte till vanligheten. Bra så! Men klart är att alla instanser, inte minst upprätthållaren måste ta sig en allvarlig funderare på varför detta har kunnat ske.

Det säger sig självt att det är tragiskt för sjukhusets personal och för Heinola stad som förlorar hundratals arbetsplatser. Men framför allt är det tragiskt för alla de reumapatienter som vant sig vid att få sakkunnig vård och rehabilitering i Heinola.

Eftersom konkursen är ett faktum måste något göras. Avsikten nu är att i stället erbjuda specialvård närmare boningsorten, på universitets- och centralsjukhus runt om i landet. En del patienter har kontaktats från sjukhusets sida och fått information om hur deras vård ordnas i fortsättningen eller att deras vård övertas av det egna sjukvårdsdistriktet. Genom att skapa den temporära koordineringsenheten i Birkalands sjukvårdsdistrikt, som hjälper särskilt under 16-åriga barnreumapatienter att få vård, har man visat att barnens ställning tas på allvar.

Tragiskt är det alldeles särskilt om stängningen av Reumasjukhuset i Heinola innebär att den kompetens, det kunnande som har funnits där nu riskerar att gå förlorad. Det går ju i så fall ut över inte bara de nuvarande reumapatienterna, utan också kommande generationer av sådana. Det måste till varje pris förhindras. Risken är bland annat att kunskapsresurserna inte kommer till de allmänna sjukhusen.

I det sammanhanget är det skäl att påminna om att Folkpensionsanstaltens regler för vårdersättning är i behov av en översyn. Ständigt hör man om fall då FPA nekar till ersättning trots att specialläkare gett remiss till specialvård. Det gäller inte bara reumatiker utan också andra patientkategorier.

Det finns många olika orsaker till konkursen i Heinola. Kommunernas ekonomiska situation i den globala krisens fotspår är säkert en av dem. Tydligen har tröskeln höjts för remisser till den dyrare specialsjukvård Heinola har erbjudit.

Också den av upphandlingsreglerna bundna Folkpensionsanstalten har sin egen roll liksom de övervakande hälsovårdsmyndigheterna.

Ändå är sanningen den, vilket också framgår av regeringens svar på interpellationen, att Social- och hälsovårdsministeriet av Reumasjukhusets upprätthållare först i slutet av januari i år informerades om det föreliggande konkurshotet. Ministeriet vidtog omedelbart åtgärder för att försöka förhindra konkursen genom en förordningsändring som hade syftat till att öka patienttillströmningen. Konkursförklaringen kom dock redan innan dessa åtgärder hann vidtas.

Verkligheten är också den att det till vissa delar är utvecklingen som har kört förbi koncentrationen av reumavården till Heinola. Numera kan en allt större del av vården skötas inom bashälsovården, närmare patienterna. Och specialiserad vård kan likaså i ökad utsträckning ges vid universitets- och centralsjukhusen i olika delar av landet. Även det objektiva behovet av remisser till Reumasjukhuset har alltså minskat genom åren.

Specialkunnandet finns dock inte nödvändigtvis överallt i bashälsovården eller ens i specialsjukvården. Ofta har det behövts något förmer.

Det finns många argument som talar för att Reumasjukhuset i Heinola borde få återuppstå som en långt specialiserad enhet för vård och rehabilitering av reumasjuka. Här har den främsta kompetensen på området funnits, inklusive den krävande vården av barnpatienter och den kirurgiska vården.

Hälsovårdsmyndigheterna har ändå varit tvungna att omedelbart se till patienternas bästa. Deras vård kan inte avbrytas i väntan på att Heinola återhämtar sig från konkursen. Vården måste fortsätta utan avbrott.

Då konkursen väl var ett faktum har Social- och hälsovårdsministeriet därför i ett cirkulär till sjukhusdistrikten bett om en kartläggning av deras förutsättningar att ta hand om vården av reumatiker. Vårdansvaret ligger förstås, som i all vård, på kommunerna. Men kommunerna måste få veta var vård kan erbjudas.

Det har visat sig att flera specialsjukhus redan nu har beredskap på området och är villiga att ytterligare utveckla den. Det är gott och väl, men det behövs nu ett helhetsgrepp och en riksomfattande åtgärdsplan för reumavården.

Svenska riksdagsgruppen tar mycket allvarligt på det problem interpellationen lyfter fram. Vi vill därför framkasta tanken på en lösning som måhända kunde tillfredsställa både dem som vill återupprätta Reumasjukhuset i Heinola och dem som tror på en mer decentraliserad vård runt om i landet. All vård bör så länge det är medicinskt motiverat och rationellt erbjudas så nära patienterna som möjligt, inom bashälsovården eller i nästa steg specialsjukvården.

Å andra sidan kan vissa mer krävande vårdformer kräva en ytterligare specialisering. Inom reumavården gäller detta inte minst vården av barnpatienter och den mer krävande kirurgiska vården och ortopedin. Det kunde vara motiverat att etablera ett särskilt kunskaps- och kompetenscentrum för denna avancerade vård och för fortsatt forskning på området.

Frågan är därför om inte ett av universitetscentralsjukhusen kunde åläggas ett sådant särskilt ansvar får reumavården, på samma sätt som andra specialiserat sig på andra sjukdomar eller vårdformer, inklusive rehabilitering.

Svenska riksdagsgruppen vill för sin del framkasta tanken på att om detta ansvar skulle åläggas Tammerfors universitetscentralsjukhus, så kunde man kanske förlägga verksamheten till sjukhusbyggnaderna i Heinola och på detta sätt trygga deras fortsatta funktion i reumavårdens tjänst. Detta skulle givetvis förutsätta ett avtal eller rentav ett ägarbyte så att Reumastiftelsen skulle överlåta byggnaderna. Nu ska man ta chansen att bygga upp moderna vård- och rehabiliteringsmetoder utgående från nyaste forskningsresultat.

Eftersom regeringen inte rimligen kan ställas till svars för det privata Reumasjukhusets konkurs förordar Svenska riksdagsgruppen enkel övergång till dagordningen.

Gruppanförandet hölls 28.4.2010 av gruppordförande Ulla-Maj Wideroos
 

Svenska riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Ramarna för statsfinanserna 2014-2017

Gruppanförandet framfört av riksdagsledamot Mats Nylund 9.4 2013.
09.04.2013 kl. 15:00

Den internationella energi- och klimatpolitiken.

Riksdagsledamot Christina Gestrin framförde gruppanförandet i remissdebatten om den nationella energi- och klimatpolitiken 3.4 2013.
03.04.2013 kl. 15:00

Boende till skäligt pris.

Riksdagsledamot Astrid Thors. Gruppanförande 20.3 2013 i debatten om interpellation om boende till skäligt pris.
20.03.2013 kl. 14:38

Regionförvaltningsreformen

Gruppanförande 5.3 2013 hållet av riksdagsledamot Ulla-Maj Wideroos. Tema: Statsrådets redogörelse till riksdagen om verkställandet och utfallet av regionförvaltningsreformen
05.03.2013 kl. 15:12

Gruppanförande om butikernas öppettider 20.2 2013

Riksdagsledamot Lars Erik Gästgivars. Då butikernas öppettider liberaliserades 2009 förutsatte riksdagen att regeringen inom tre år avger en redogörelse för vilka effekterna blev i ett tiotal uppräknade avseenden. Det måste kunna sägas rent ut att den redogörelse som nu föreligger i några avseenden är en lätt besvikelse. Några av de centrala effekterna har egentligen inte utretts alls.
20.02.2013 kl. 15:00

Inerpellation om regeringens ekonomiska- och industripolitik

Gruppanförande den 13.2 2013. Riksdagsledamot Lars Erik Gästgivars.
13.02.2013 kl. 14:00

Gruppanförande vid riksmötets öppningsdebatt

Gruppordförande Mikaela Nylander höll svenska riksdagsgruppens anförande i samband med riksmötets öppning 12.2 2013
12.02.2013 kl. 14:00