Begreppet säkerhet har traditionellt uppfattats som syftande bara på militär säkerhet. I dagens värld måste begreppet definieras bredare än så: säkerheten innefattar allt från militär säkerhet över en säkrad tillgång till livsmedel, energi, råvaror och kommunikationer till en ren miljö och en ekologiskt hållbar utveckling.

Det vidare säkerhetsbegreppet implicerar att också medlen för att trygga säkerheten måste vara mångsidiga. Militärt försvar är och förblir den hårda kärnan, men det måste kompletteras med ett civilt försvar av tillgången på livsförnödenheter och gemensamt försvar av vår livsmiljö.

Det här nytänkandet rubbar inte det faktum att Finlands säkerhet är beroende av minst fyra sfärer utöver den nationella: den nordiska, Östersjöregionen, Europa och världen.

Norden har inte getts stort utrymme i det utskottsbetänkande som ligger till grund för dagens debatt. Och ändå är och förblir Norden vår förnämsta referensram då det gäller värdegemenskap. Även om de nordiska länderna har valt olika lösningar för sin militära säkerhet har de mycket gemensamt.

Som utrikesutskottet kort konstaterar, har det nordiska försvarssamarbetet stärkts på senare tid. Det handlar om allt från kompabilitet och gemensamma anskaffningar över gemensamma övningar och arbetsfördelning i övervakningen av luftrum och havsområden till samarbete i krishantering utanför Norden. Gemensam för de nordiska länderna är inte minst satsningen på civil krishantering vid sidan av den militära.

Östersjöregionen är nästa referensram. Då EU numera omspänner Östersjöns alla kuster frånsett det ryska Kaliningrad och Finska vikens innersta, ryska del, är unionen en stark part i regionens säkerhetsarrangemang. Men Östersjöområdet erbjuder framför allt en möjlighet att integrera också Ryssland i ett fredligt, civilt säkerhetstänkande. Med hjälp av samarbetsstrukturer för att främja den ekonomiska utvecklingen och skydda den marina miljön kan Ryssland knytas upp till en utveckling som också gagnar freden och säkerheten.

I den europeiska sfären är EU vår referensram och den samarbetsstruktur som bär det största ansvaret också för säkerheten i dess vida bemärkelse. Men det är klart: av 27 medlemsländer är 21 samtidigt medlemmar i Nato, och de har valt Nato som sin militära säkerhetsgarant. Ett nära samarbete mellan EU och Nato är därför mer än naturligt.

Det hinder som Turkiet och dess ockupation av norra Cypern utgör för samarbetet måste elimineras. Det måste göras klart för Turkiet att landet inte kan göra anspråk på att tas på fullt allvar som kandidat för ett EU-medlemskap innan konflikten på Cypern är löst. I Nicosia finns den mur och tvärs över Cypern den järnridå kvar som redan för över två decennier sedan raserades på den europeiska kontinenten.

Utrikesutskottets betänkande är rätt Rysslandsfixerat, men inte utan fog. En integrering av Ryssland i de europeiska säkerhetsstrukturerna förblir ett nyckelelement om vi vill trygga en bestående fred och säkerhet i vår världsdel. Natos och Rysslands närmande i all ära, men det är nog genom ekonomiskt samarbete och samarbete på alla civila samhällsområden som Ryssland bäst kan integreras i de europeiska strukturerna. Ett ryskt WTO-medlemskap och ett alleuropeiskt frihandelsområde är nycklar till en sådan utveckling.

I gränsmarkerna mellan den europeiska sfären och den globala finns dels Natos nya strategi, sådan den bekräftades vid toppmötet i Lissabon i helgen, dels den arktiska dimensionen.

Nato har insett att organisationen vid sidan av att tillhandahålla territoriellt försvar av sina medlemmar också kan och bör ha en vidare roll i säkerhetsstrukturerna. Ändå är det viktigt att betona att den nordatlantiska försvarspaktens sfär begränsar sig till Nordamerika, Europa och delar av Asien, medan Latinamerika, Afrika och södra och östra Asien står utanför.

Nato är alltså ingen världspolis, och både FN och EU är bättre lämpade än Nato för civil krishantering på olika håll i världen. I morgon ska riksdagen debattera Finlands deltagande i EU:s stridsgrupper, och deras roll som vägröjare för civil krishantering.

Det är bra om Nato och Ryssland närmar sig varandra, som partners, inte motpoler, men nog är det lite ironiskt att närmandet nu ser ut att ske inom ramen för en upprustning i form av ett gemensamt robotförsvar mot världens i och för sig farliga fanatiker.

Den arktiska dimensionen kan i bästa fall förena det nordiska samarbetet, EU:s nordliga dimension, EU som helhet och Ryssland, men också Kanada och USA, till gemensamma insatser för att trygga nya handelsfarleder i den oundvikliga klimatuppvärmningens fotspår, en ekologiskt hänsynsfull exploatering av naturresurser och därmed sådana ekonomiska strukturer som också föder fred och säkerhet.

På det globala planet bör Finland tveklöst försvara Förenta Nationernas och dess specialorganisationers centrala roll. FN:s betydelse borde betonas också då det gäller lösningen av så kallade frusna konflikter, om de sedan finns på Cypern eller i Kaukasien.

Europa kan vara FN:s bästa vän och gynnare, men det förutsätter att EU har styrka och beredskap att vara en seriös och trovärdig aktör i den globala politiken. Se här den främsta utmaningen för Europas säkerhetsstrukturer och EU:s förnyade förvaltning för externa angelägenheter!

Gruppanförandet hölls 23.11.2010 av riksdagsledamot Mikela Nylander