Finländarna visar ett ständigt ökande intresse för matens ursprung och produktionsmetoder. Riksdagen har svarat med att kräva bättre spårbarhet och bättre ursprungsmärkning. Konsumenten ska ha rätt att veta i vilket land till exempel köttet är producerat. Idag är dets så att om kött styckas, packas och marineras, så finns det ingen lagstiftning som tvingar industrin och handeln att uppge ursprunget. Trots att så gott som inga konsumenter uppger att de äter utländsk broiler visar tullstatistiken att hälften av all broiler som konsumeras i Finland är importerad.
I EU bereds som bäst ett direktiv om kvalitetspolitik för lantbruksprodukter där man kräver märkning av ursprungsland och produktionsplats. Förslaget går nu på utlåtanderunda och intressant är att notera att både Dagligvaruhandeln rf och Livsmedelsindustriförbundet i sina utlåtanden motsätter sig att kraven. Organisationerna låter förstå att det blir både svårt och dyrt, och dessutom ifrågasätter de om konsumenterna har någon nytta av att veta var deras mat är producerad och med vilka metoder.
När vi samtidigt har en diskussion om djurens välmående och djurskyddsorganisationerna och en del politiker riktar kritik mot den finländska djuruppfödningen och kräver mera utrymme och strängare krav är det anmärkningsvärt att både handeln och livsmedelsförädlarna vill mörka matens ursprung. Strängare krav för finska producenter innebär generellt högre kostnader. Att samtidigt tillåta att dagens situation där konsumenten i många fall inte har någon reell chans att göra ett medvetet val mellan inhemskt och utländskt är en ytterst tvivelaktigt väg att gå.
Inte minst den offentliga sektorns storkök har ett betydande ansvar för den kommande utvecklingen för den inhemska livsmedelsproduktionen. Vi har flera exempel, också i Österbotten, där upphandlingen till storköken görs med så svaga kriterier att en utländsk billigprodukt vinner offerttävlingen.
Det är i och för sig förbjudet att kräva inhemskt ursprung då man gör statliga eller kommunala upphandlingar, men ingenting hindrar att man gynnar det närproducerade, inhemska, genom att ställa krav på färskhet, tillsatsfrihet eller transportavstånd när man begär in offerterna. Om samhället ställer strikta krav på djurhållning och livsmedelshanteringsutrymmen så måste den ökade kostnaden också synas i upphandlingsbesluten. I all synnerhet som en färsk undersökning visar att av skolkökens måltidskostnader så består 80 procent av löner. Råvaran utgör bar en liten del av måltidens pris men har avgörande betydelse för både hälsa, välbefinnande och arbetsplatser.
Mats Nylund, riksdagsledamot, SFP
Riksdagskrönika Vasabladet 5.3.2011
