Ärade talman,
Den genomgripande målsättningen för regionförvaltningsreformen, var, som det påpekas i redogörelsen, att åstadkomma en medborgarvänlig och kundorienterad regionförvaltning. Målet var också att bland annat förstärka och utöka landskapsförbundens roll och ställning i regionutvecklingsarbetet.
Det är mot denna bakgrund som riksdagen nu bör ta ställning till redogörelsen och till hur väl projektet lyckats hittills. Det är mot bakgrunden att förvaltningen ska finnas till för att administrera de gemensamma resurserna för att tjäna brukarna som riksdagagen i dag ska debattera hur väl denna betydande reform lyckats med sitt ändamål.
Att statsrådet nu kommit med en redogörelse är viktigt för att vi ska kunna skapa oss en helhetsbild av reformen och ge oss möjlighet att dra slutsatser om vad som fungerat och vad som kunde fungera bättre i framtiden. Den bild som framstår av redogörelsen är av en reform som fortfarande behöver avsevärda förbättringar för att uppnå målsättningarna.
Ärade talman,
Styrningen av regionförvaltningen är nära förknippad med hur väl servicen förverkligas. Ett av de stora problemen med reformen har, som också redogörelsen konstaterar, varit dröjsmålen vid behandlingen av miljötillståndsärenden inom regionförvaltningsverken. Detta är allvarligt med tanke på de sökandes rättsskydd och de praktiska konsekvenserna av de alltför långa väntetiderna. Kunskapen om den regionala verkligheten ligger på landskapsnivå, och då är det naturligtvis viktigt att landskapsprogrammens tyngd är stor. I nuvarande läge kan man fråga sig om samarbetet mellan landskapsförbunden och NTM-centralerna lett till att landskapsprogrammen haft en så stor tyngd som de borde ha. Man kan fråga sig om regionförvaltningsmyndigheternas strategier i tillräckligt hög grad motsvarar de reella regionala behoven, eller om de ofta utgår från politiska målsättningar på central nivå.
Det är också viktigt att fästa uppmärksamhet vid sambandet mellan de strategiska resultatavtalens mål. I nuläge förutsätts NTM-centralerna nå högt uppställda mål samtidigt som faktumet att resurserna är knappa gör det svårt att uppnå målsättningarna. Den direkta konsekvensen är bland annat svårigheter att behandla just nämnda miljötillstånd i tillräckligt snabb ordning. Förutom problemen relaterat till rättsskydd har dröjsmålen också både nationalekonomiska och privatekonomiska konsekvenser. Problemen ska åtgärdas och de tillgängliga resurserna måste räcka till för att tillgodose kundernas behov.
Då det gäller miljöförvaltningen som helhet förekommer det i redogörelsen också förslag till förändringar. Utredningsperson Rauno Saari föreslår att resurserna inom den regionala miljöförvaltningen överförs till NTM-centralerna. Detta för att likrikta verksamheten och underlätta den inbördes informationen. Däremot påpekar utredare Riitta Rainio att en koncentrering av de regionala miljöuppgifterna till en myndighet, antingen regionförvaltningsverket eller NTM-centralen, inte nämnvärt skulle effektivisera skötseln av ärendena. Problemet är också att det inom NTM-centralen kan finnas sinsemellan motstridiga mål tillexempel mellan miljö-och näringspolitiken. Att i detta läge börja flytta miljötillstånden skulle med största sannolikhet vara en olycklig idé. Det är avsevärt bättre att miljö- och vattenrättsliga tillstånd behandlas av en oberoende myndighet och inte underställas den myndighet som har till uppgift att övervaka statens miljö-övervaknings- och tillämpningsintressen.
I synnerhet med tanke på de uttalade målsättningarna att förstärka landskapsförbundens roll är det viktigt att granska om detta verkligen skett genom att som redogörelsen konstaterar stärka landskapsprogrammets och genomförandeplanens verkningsfullhet i relation till myndigheterna. Erfarenheterna visar att det på just denna punkt finns utrymme att förbättra så att landskapens inflytande stärks.
Ärade talman,
Eftersom den genomgående målsättningen för reformen är att trygga medborgarvänlig förvaltning, vill Svenska riksdagsgruppen lyfta fram bristerna i hur servicen på svenska förverkligas i praktiken. Språkbarometern från år 2012 talar klarspråk. Enligt resultaten fick NTM-centralerna det lägsta vitsordet av alla statliga myndigheter av de svenskspråkiga tillfrågade. Skillnaden mellan de finskspråkiga och svenskspråkiga kunderna var alltför stor för att kunna bemötas med en axelryckning: då de finskspråkiga gav vitsordet 8,7 gav de svenskspråkiga kunderna vitsordet 6,8. Det visar åtminstone två saker. För det första indikerar det att effekterna av att flytta de huvudsakliga verksamhetsställena för ansvarsområdena för miljön och naturresurserna samt trafiken och infrastrukturen i Södra Österbotten från Vasa till Seinäjoki varit bekymmersamma. För det andra att den svenska servicen nu inte är i försvarbart skick. För att reformen verkligen ska motsvara målsättningarna, är det inte acceptabelt att den svenskspråkiga servicen inte fungerar på samma nivå som den finskspråkiga servicen.
Bland de utvecklingsförslag som nämns i redogörelsen vill Svenska riksdagsgruppen också lyfta fram speciellt frågan om magistraternas styrning. Styrningen skulle bli enhetligare om den skulle ske av ett verk med regionala enheter som styrdes direkt från riksnivå, alltså magistraterna ska inte införlivas med andra myndigheter på regional nivå.
Ärade talman,
Svenska riksdagsgruppen anser det finns mycket att förbättra i det fortsatta arbetet med utvecklandet av regionalförvaltningen. På basen av redogörelsen förefaller det som om den genomgående tanken, att åstadkomma en medborgarvänlig och kundorienterad regionalförvaltning, är ännu inte verklighet till alla delar. De långa väntetiderna för att få miljötillstånd och den bristfälliga servicen på svenska är två exempel på detta. För att uppnå förbättringar förutsätter Svenska riksdagsgrupen att man nu koncentrerar sig på att med tillgängliga resurser effektivera förvaltningen så att bristerna åtgärdas.
