Social- och hälsovårdsreformen.

16.05.2013 kl. 18:00
Gruppanförande i debatten om statsministerns upplysning om hur social- och hälsovårdsreformen framskrider, 16.5 2013, gruppordförande Mikaela Nylander.

Ärade talman,
Det borde vara en självklarhet, men tål ändå att upprepas: viktigast är inte i och för sig hur social- och hälsovårdens strukturer ser ut, utan att servicen fungerar. Strukturerna är bara ett medel för att trygga servicen, men just därför måste också strukturerna enligt Svenska riksdagsgruppen vara ändamålsenliga, effektiva och framför allt hållbara.

Lika självklart är att avsikten inte är att lägga ned väl fungerande hälsostationer, hemvård, sjukhus eller andra vårdenheter. Avsikten är att dessa ska vara i trygga händer, så att medborgarna får den service de behöver. Och att servicen ska bli bättre, inte sämre.

Ärade talman,
Social- och hälsovårdsexpertisen säger att bara tillräckligt stora befolkningsunderlag för upprätthållarna kan trygga en kvalitativt högtstående vård. Å andra sidan bör hänsyn tas till den verklighet vi lever i, i vårt vidsträckta men inte särskilt folktäta land, som dessutom har sina särdrag i form av glesbygder med långa avstånd, skärgårdsförhållanden och inte minst olika språkliga förhållanden.

Och så bör hänsyn tas till närdemokratin, som fungerar bäst i kommunerna. Kommunstrukturen är därför primär. Men också i social- och hälsovårdens strukturer bör demokratin fungera. Samma folkvalda organ som har ansvaret bör också ha makten.

Den arbetsgrupp under ledning av min kollega Petteri Orpo, som regeringen tillsatte för att förankra reformarbetet också i riksdagen, har valt en gyllene medelväg:

Kommuner med under cirka 20 000 invånare står inför ett vägskäl. De kan i princip välja att fortsätta som självständiga kommuner, men i så fall avstå från sitt ansvar för att ensamt sköta hälso- och socialvården. I fortsättningen sköts den här servicen via en grannkommun som är en ansvarskommun med minst ungefär 20 000 invånare. Den mindre kommunen deltar i beslutsfattandet.

Kommuner med mellan cirka 20 000 och 50 000 invånare får i enlighet med Svenska riksdagsgruppens vilja ett fortsatt stort ansvar för den grundläggande hälso- och socialvården. Att så sker är både ändamålsenligt och en seger för demokratin. Hotet om storkommuner över hela landet med minst 50 000, minst 100 000 eller rentav minst 200 000 invånare har avvärjts. Så radikal centralist vill ingen ansvarsfull politiker vara.

De så kallade hålkakekommunerna, som omger centralorter, bör ordna sin hälso- och socialvård i samråd med denna centralort, som fungerar som ansvarskommun.

Ärade talman,
För Svenska riksdagsgruppen ligger kravet på likvärdig service på bägge nationalspråken, plus samiskan i sameområdena, nära hjärtat. Språkförhållandena är uttryckligen
ett av kriterierna för möjliga undantag från huvudreglerna om invånarantal, tätortsstrukturer och pendlingsområden.

Särskilt i huvudstadsregionen, metropolområdet, men också i andra regioner i landets tvåspråkiga delar, bör vid behov särlösningar kunna tillgripas för att trygga den svenska servicen. Och ett undantag på riksnivå förblir Kårkulla, som behövs för att trygga handikappvården och motsvarande krävande vård på svenska.

Svenska riksdagsgruppen vill särskilt understryka att det ju inte handlar om några särrättigheter, privilegier för den svenska befolkningen, utan uttryckligen om likvärdiga grundrättigheter, som förutsätter en likvärdig service. Varken mer eller mindre.

Ärade talman,
Några öppna frågor återstår: Hur ska de nuvarande sjukvårdsdistrikten omvandlas till nya ägarstrukturer, med beaktande av den fastighetsmassa vars värde uppgår till mångmiljardbelopp, och med hänsyn till de tiotusentals anställda? Vilken blir Grundlagsutskottets objektiva tolkning av de blivande ansvarskommunernas och de övriga kommunernas beslutanderätt? Och hur trygga kontinuiteten i servicen då strukturerna reformeras? Det får inte bli några avbrott eller störningar i servicen.

Den fortsatta reformprocessen läggs nu i kommunernas och regionernas händer. Här finns den verkliga vardagsexpertisen, som vet hur servicen bäst organiseras. Och då bör perspektivet inte vara kortsiktigt, för några år framåt, utan långsiktigt, för decennier framåt, så att strukturerna blir hållbara och servicen den bästa möjliga.

Svenska riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35