Under valperioden hittills har det varit två stora saker som dominerat hela riksdagsarbetet. Den första frågan var kommun- och strukturreformen som regeringen så gärna ville få till stånd, men det lyckades inte. Nu är det den aktuella social- och hälsovårdsreformen som är på tapeten, en reform som hela riksdagen varit ense om och därför sjösatt. I dessa två stora reformförslag har nog inte den enskilda riksdagsledamoten haft mycket att säga till om. Båda reformerna handlar i grund och botten om att få bukt med landets skuldsättning och ekonomi, samt om hur vi skall få den offentliga sektorns ekonomi i balans. Tanken tycks vara att detta lyckas bäst genom att flytta beslutanderätten längre från invånarna som berörs. Alla som varit med i politiken vet vad beslutsångest är och ju längre du kommer från det du besluter om, ju lättare blir det. Det är därför jag tycker att man behandlar sanningen väldigt ovarsamt, när man på samma gång som man skapar ett större avstånd mellan kommuninvånarna och de ärenden man besluter om, talar om att man förbättrar och utökar demokratin. Jag tror att alla riksdagspartier som nu står bakom social- och hälsovårdsreformen kommer att köra igenom den före riksdagsvalet. Annars blir det den nya regeringen, som alla partier hoppas att få sitta i, som kommer att drabbas av beslutsångest när de efter valet på detta sätt skall förändra den demokratiska beslutsgången.
För mig och för SFP hade kommun- och strukturreformen varit ett bättre alternativ, då hade vi i alla fall haft möjlighet att känna någon som sitter och styr i den nya större kommunen och det mesta av vårdens pengar hade stannat i den egna regionen. Social- och hälsovårdsreformen dränerar nu i stället kommunerna på pengar, cirka 60 % av budgeterna kommer att skickas från de österbottniska kommunerna till Åbo. Därifrån delas en stor del av summan för vård tillbaka ut till regionen. Då blir det givetvis ingen beslutsångest för politikerna och ingen beredningsångest heller, för då kommer vård och omsorg att produceras för de pengar Åbo fördelar och inget mer. Besluten har tagits på annat håll. Vad de återstående kommunerna och deras politiker och tjänstemän skall göra med den resterande 40 procenten av budgeten återstår att se.
Mina personliga bedrifter, som jag uppnått med hjälp av mina partikamrater och med hjälp av andra partiers politiker, kommer säkert att ventileras i valrörelsen likt även andra ledamöters bedrifter. Det lär nog därför finnas skäl att återkomma till ämnet flera gånger.
