Värderade talman,
I vissa frågor i den här remissdebatten har utrikesutskottet först nu kommit åt att utfråga sakkunniga. Därför nöjer jag mig med att framföra vissa allmänna iakttagelser.
En forskare, som kan Afghanistans historia väl, påstår i en färsk bok att direkt då de främmande staternas väpnade och oväpnade representanter försvinner kommer landet att retardera till klanstrider och kaos. Det kan vara sant, eftersom ingen utomstående har någonsin varaktigt förmått regera landet.
En grundläggande faktor i finländsk utrikespolitik under de två senaste decennierna har varit benägenheten att eftersträva konsensus, trots att vi inte kunde nå enighet om medlemskapet i EU. Men i en viss fråga, som bl.a. tangerar medlemskap i NATO, verkar vi inte kunna nå konsensus. Den frågan kommer att fortsätta att vara aktuell under nästa valperiod. Eller också är det för sent då.
Denna strävan efter konsensus har också präglat arbetet i riksdagens utrikesutskott under de senaste åren, möjligen ibland på ett lite artificiellt sätt. Jag tror knappast att vi alla tänker lika om konflikterna och krigen i Mellanöstern eller om Ryssland, även om vi i stort sett accepterar det sätt på vilket vår politiska ledning hanterar situationen.
Men ett nytt kallt krig, om man får kalla det så, och det tycker jag att man får, kastar sin skugga och får vissa människor att reagera hysteriskt, visserligen inte på samma sätt som i vårt grannland Sverige där ubåtsjakten följdes i kvällstidningsartiklar på upp till 20 sidor, för att inte tala om teveuppföljningen.
Denna konflikt har ändå lett till att försvarsvänligheten har ökat i vårt land.
Afghanistan är geografiskt fjärran från oss och väcker inte samma känslor som Ryssland och Ukraina eller den landplätt på Åland som getts till Ryssland. Den är ju så liten att den inte kan få någon byggrätt värd namnet.
Statsrådets redogörelse om Afghanistan täcker in nästan allt, till och med det faktum att det finns ca 140 finländska medborgare i landet, av dem ca 80 i så kallade Resolute Support-insatser, vilket är en ny variation på militär krishantering, i hopp om att de bistående länderna i en avlägsen framtid ska kunna lämna Afghanistan i fred, om nu fred står att finna, vilket verkar ytterst osannolikt. Förenta staterna har uppenbarligen bestämt sig för att stanna kvar länge än.
Om Afghanistans svaga säkerhetsläge sägs i redogörelsen att det är bättre att röra sig med helikopter än med bil eller till fots. Överfört till Finland skulle detta betyda att regeringen borde komma hit till det här huset med helikopter av rädsla för att någon medborgare ska anse att den nuvarande regeringen sköter sig illa. Tanken är skrattretande, men en sådan här otrygghet är vardag i Afghanistan.
Värderade talman,
En gång var Finland en s.k. stormakt i fråga om fredsbevararinsatser, men det har flutit mycket vatten i åarna sedan dess. I dag pågår den största enskilda insatsen i södra Libanon, och också för den är framtiden säkrad bara till 2016. Hur länge den där Resolute Support-insatsen planeras fortgå framgår inte av statsrådets redogörelse, men med tanke på hur långsamt stabiliteten tilltar i Afghanistan är jag illa rädd för att det inte blir aktuellt att dra sig tillbaka i brådrasket.
Redogörelsen innehåller inte ett ord om den fara som de medarbetare och tolkar som anlitas av finländare blir utsatta för; det är nämligen mycket möjligt att de blir föremål för hämndaktioner för att de har tjänstgjort för en fientlig främmande makt. I Sverige, där förhållningssättet till invandring är helt annorlunda än hos oss, har man ägnat saken uppmärksamhet och gått in för att sådana personer vid behov måste kunna beviljas permanent asyl. De fortgående självmordsattackerna i Afghanistan drabbar för närvarande egna medborgare, och vi kan anta att talibanrörelsen hämnas på dem som har haft samröre med fienden.
Vi vet att Afghanistan liksom andra krisområden och sårbara stater redan länge har fått lida av stormakternas maktsträvanden. Den soppan har såväl Storbritannien som det forna Sovjetunionen och Ryssland samt Förenta staterna satt sin sked i. Resultatet är nedslående, även om tecken på förbättring kan skönjas. Det huvudsakliga ansvaret i det här fallet, liksom när det gäller Irak, vilar på Förenta staterna, men vi får inte glömma att Asien länge har spelat sitt eget stormaktsspel, på engelska The Great Game, i Centralasien. Kina verkar ta del i händelserna i Afghanistan som en nygammal aktör. Vad Afghanistans nye president gör är fortfarande en gåta.
Statsrådets redogörelse är omfattande och vältalig, men det självkritiska inslaget är väldigt sparsamt.
Om stormakternas alla misstag och förbrytelser, och om följderna av dem, kan vi återigen säga på latin Vestigia terrent, spåren förskräcker. Ändå framstår Finlands blygsamma roll i sammanhanget som berömvärd.
